29 jan. 2014

Allt är som förut-och inget är som förr.

Så länge som jag bloggat har det blivit ett behov att skriva några rader varje dag. I långt över sju år har jag skrivit i princip dagligen.
Det har alltid varit lustfyllt.

Men nu har jag tappat gnistan. Både för att skriva, fota och allt annat skapande.
Det är tomt i mig just nu.
Det är säkert helt normalt.
Sinnet vilar.

Jag är inte glad.
Inte ledsen heller.
Bara tom.

Trött.
Tom.
Lite på autopilot.
Ingen märker säkert någon skillnad.
Jag fungerar precis som vanligt.
Skrattar bara lite mindre. Sjunger och visslar mindre.
Undviker människor som jag inte mår bra med och söker mig till dem jag trivs med.
Ungefär så.

Livet fortsätter obönhörligen och tur är väl det.

Vi som är kvar på jorden måste ju ta vara på de dagar vi får.
Det känns viktigt.

Så jag skriver ändå ett blogginlägg, fast lusten saknas. För det är ett behov. Och det kanske tar bort lite av det tomma i mig.

Det gäller liksom att försöka fortsätta som vanligt. Följa rutinerna.

Samtidigt vill jag ändra allt. För inget är sig likt.
Ändra allt och fortsätta som vanligt.

Märkliga känslor. Men så känns det.











23 jan. 2014

Kameran ljuger så bra.

Jag gick på fotosafari genom vårt hus för att övertyga mig själv om att det inte var städläge. Jag valde aktivt bort allt som sa sanningen. Ni vet kameran ljuger så himla bra.
Så nu tror till och med jag att det inte alls är stökigt. Fiffigt va!





















19 jan. 2014

Sorgearbete med ett strykjärn, sänglinne och fina band.

Sorgearbete. Så heter det visst när man tar sig igenom och betar av dag efter dag när någon älskad dött.

Det stämmer nog rätt bra på vad jag sysslat med all ledig tid sen min mamma plötsligt och helt oväntat lämnade oss.

Jag har varit besatt.
Varje minut jag haft över har jag maniskt stått vid strykbrädan och strukit linne.
Linne är ett så fint ord på det där man har när man bäddar sina sängar.
Sänglinne.
Påslakan, lakan, örngott.

I många år har det varit en bortglömd och bortprioriterad syssla, att stryka sängkläder. Sånt har jag inte haft tid med. Det har känts otroligt överflödigt. Ändå älskar jag tyg och doften av nystruket och att ha ordning i linneskåpet.
Alla barn har tidigt fått lära sig att själva bädda rent och de har fått välja fritt ur sängklädesgömmorna. Det har inte varit världens bästa ordning när de stökat runt och letat fina påslakan.

Så drabbades vi plötsligt av denna sorgliga händelse och det blev som att jag blev besatt.
Jag började stå och stryka alla illa vikta påslakan och slarvigt ihoprullade lakan och felvikta örngott en natt när jag inte kunde sova och sen fortsatte jag varje ledig stund.
Jag fann någon slags ro och sinnesfrid där vid det fräsande ångstrykjärnet och en underlig bisarr tröst i att släta ut skrynklor och veck med det ångvarma strykjärnet. Metodiskt arbetade jag mig igenom hög efter hög.
Jag är inte klar ännu, har mycket strykning framför mig och det är jag glad för. Jag behöver just precis det för att knuten i magen ska kännas lite mindre.
Jag har hittat mitt sätt att hantera det svåra. Ett sätt. Det ger mig ett underligt lugn och en känsla av kontroll.

Inget mer hemskt kan hända om linneskåpen är så här fin.
Det är kanske en slags besvärjelse.

Sen kom jag på att para ihop påslakan med örngott och knyta ett fint band runt så att det inte skulle bli samma kaos direkt igen. Nu kan alla ta ett färdigt paket med allt de behöver för att renbädda sin säng. En oemotståndlig nystruken väldoftande hög med sängkläder. Och naturligtvis ligger det väldoftande tvålar utsrpridda i skåpen också. Det är en av mammas många fina idéer.