31 okt. 2013

Nedslag i verkligheten.

Vad tittar vi på här?
Jo vi tittar på nåt så unikt som ett städat hörn i vårt hus. Jo de finns, även om de är sällsynta idag.
Höstlov+alla barn hemma hela dagarna = total kaos i hela huset.






Men nu ska vi inte vara negativa.
 Låtom oss fröjdas en stund åt de hörn som faktiskt äro städade.

Såja.

Nu har vi njutit nog. Vi ska inte överdriva.


Nu ska vi se på verkligheten.

Den är så grym och naken att vi inte orkar med mer än två bilder.

Ni ska vara tacksamma att jag klippt ner bilderna. Hela sanningen ryms inte. (Och huset är stort.) Sanningen är för de mest förhärdade och jag tror inte ni tål den.
Det gör inte jag heller. Min maxgräns är nådd.
Idag tar jag fram piskan, megafonen och arga rösten och ger mig inte förrän huset är i presentabelt skick.
Jag stänger öronen för argument som Det är MITT rum!  Jag gillar det så här.  Jag måste plugga.  Jag har ont i huvudet.  Jag måste ladda för match.  Jag har faktiskt LOV!!! 
Nej, vilka argument som än kommer ur deras munnar  stålsätter jag mig emot idag.
JAPP!
Idag är en sån dag. Jag känner att jag har kraften. I got the POWER!!!
Jag är stridsbenägen och laddad för krig.
Kosta vad det kosta vill!!!!!!!!!!!





Fotnot: 
En gick iväg för att ha hopptävling med Pommac. "Sen länge planerad". 
En hade "VERKLIGEN ont i huvudet". 
En for och gjorde sin allra första tenta. 
Den fjärde hade själv upptäckt bombanfallet som drabbat köket och stod och diskade medan generalen slöade vid datorn och rustade för krig. Ehm.

30 okt. 2013

Höstlov.


Skog.

Hav.

Favoritplats.

Vänskap.

Biologisk sensation.
Hysterisk.

Plågad.

Nostalgi.

Vardag.

Smaskens.

Flit.

Utställning.

Last.


27 okt. 2013

Jag vill veta vad ni vet!!!

Just nu sitter jag i ett muffinsdoftande hus nyss hemkommen från en utflykt till skatehallen där jag släppt in ett gäng kalassugna sexåringar med sina föräldrar.

Helgen har som vanligt svischat iväg. Två barn har varit borta ända sen i fredags så det har varit ovanligt lugnt och tyst här. Ikväll fylls det på med två lånade barn som får fylla tomrummet efter de andra som kommer hem först imorgon. Dottern ska ha två kompisar som sover över.
Jag vill helst ha huset proppat med ungar. Det är det bästa som finns då det pågår aktiviteter i varje vrå. Jag trivs bäst så! Det gör mig tillfreds och lugn.
Nu är det höstlov veckan som kommer och jag kan nästan svära på att jag kommer att längta tills skolan drar igång igen när veckan närmar sig sitt slut. Då längtar jag efter de tysta stunderna igen då det INTE är liv i varje vrå. Grejen är  balansen mellan ett tyst och lugnt hus på förmiddagarna som på eftermiddagarna förvandlas till ett hus sorlande av liv. Kontrasten är perfekt.

Annars har två nya lampor flyttat in. Ett litet byte med L som fick en husväska av mig medan jag fick ärva två avlagda lampfötter och två lampskärmar som passade ypperligt hos oss. Perfekt byte enligt mig!
En fådd lampfot med en lampskärm jag hade.




De passade in i mitt övriga lampstall. Många lampor bor ju här...
Men hörni. Muffinsdoft och lampor i all ära. Har ni läst ända hit så kanske ni orkar svara på en liten undran jag har.

De flesta som läser här vet att jag bor i Norrbotten. Detta nordliga län som ingen egentligen vet nåt om annat än att det är kallt på vintern och myggigt på sommaren. Eller?
Jag vill höra ERA uppfattningar om oss norrbottningar och om vårt län.
Vad vet ni?
Vad tror ni?
Vad har ni för fördomar?
Skippa det logiska tänkandet att vi förstås är olika och ingen särskild sort. Ge hit era spontana fördomar och tankar! 

Jag vill höra allt. Ingen censur!



24 okt. 2013

Hattmakaren skulle ha gillat det här!

En gång när jag skulle inhandla en gammal 50-talsbokhylla åt en person som jag inredde hos råkade jag snubbla över en stor kurvig röd lampskärm med långa röda fransar som jag fann så oemotståndlig att jag bara var tvungen att ta med den hem. Nu hade jag sån tur att han som sålde den begagnade hyllan tyckte att lampskärmen var så erbarmeligt ful att han inte ville ta betalt för den. Jag tog glatt hem den och sen dess har den vandrat runt lite i vårt hem. Den har alltid fått sitta på en golvlampfot och den har alltid varit tjusig men också alltid lite i vägen. Så till slut åkte den ut i förrådet hur tjusig den än var.
Tills jag en dag kände att den blå lampan vi hade ovanför köksbordet gav så kallt och omysigt sken och kom på mig själv med att önska att den var röd och vips var tanken planterad. Jag HADE ju en röd lampskärm ute i förrådet! Visserligen inte en taklampeskärm men problem är ju till för att lösas. Med hjälp av lite ståltråd och lite sytråd för att få den att hänga rakt blev det en MAGISK kökslampa. Den är varm och omfamnande. Det blev en underbart trygg känsla att sitta runt köksbordet, ja det är nästan som att sitta i en livmoder och kika ut på den kalla hårda världen och känna att inget ont kan hända oss så länge vi sitter där i det varma skenet.





Det är kanske den knäppaste kökslampan ni sett och lite rädd var jag att mina barn skulle säga Nej mamma nu räcker det med dina knäppa idéer, men då har jag underskattat mina barn rejält. De är betydligt mer härdade än så.



Kolla in lampsladdstrasslet där på golvet. Den där vägglampetten har typ världens längsta sladd och dessutom har den glapp i sladden så om jag rullar upp den och försöker gömma undan det där trasslet ja då slocknar lampan. Så jag får välja. En lampa som lyser med sladdtrassel nedanför, eller en slocknad lampa med gömd sladd. Ni ser ju vad jag valt.
Här sitter jag nu och är glad för min nygamla lampa. Jag gillar när saker jag gillar kan komma till användning och när de dessutom blir rena rama lyckträffen då är jag extra nöjd. Min största inspiration är hattmakarens teparty. Jag vet att den här lampan hade platsat perfekt i den miljön. Och HÄR kan ni läsa om när min andra stora röda lampskärm flyttade in här i huset. Och så får ni samtidigt se hur det såg ut hos oss då. Helt annorlunda, fast ändå samma. På nåt sätt.

22 okt. 2013

Helt och hållet för min egen skull!

Ett snabbt inlägg bara för att hålla bloggpulsen igång.
Har inget att rapportera, inget att berätta, inget att inspirera, inget att leverera, men här är jag ändå. Det säger nog en del om min ambition med den här bloggen. Just det. Ingen. Och vet ni, det är ett val jag gjort. Jag har ingen ambition med den här bloggen. Den är min vila, min glädje, min frizon. Finns det några som finner nöje att läsa och följa så är jag jätteglad men tappar några intresset för att det inte finns någon riktning, någon tanke, någon ambition, ja då blir jag inte ledsen eller ens förvånad. Det är så jag vill ha det. För bloggen ska hädanefter vara mitt nöje. Inget tvång, inget måste. Bara lust. Och idag har jag lust att visa lite köksbilder. Några vrår. 

 I sovrummet pågår ett trätoämne. Eller trätoämne är fel ord. Jag har inte trätat ett skvatt, iallafall inte högt, jag har bara konstaterat och tänkt inom mig att vi har minsann olika uppfattningar om vad som är dekorativt jag och Mannen. Jag brukar nämligen hänga mina allra vackraste kläder på den här rumsavdelaren. Något att vila blicken på. En installation mer än en förvaring. Det har han förmodligen noterat fast inte med vackerblicken på utan med praktiskblicken. Å vad bra, ett ställe att hänga kläder på har han nog tänkt. Jag har inte hjärta att säga att hans kläder inte är sådär vidare värst vackra att vila ögonen på... så de åker diskret ner därifrån och göms undan på mer undanskymda platser som tvättkorgar och dylikt. Så grym är jag.
 Hallen är jag fortfarande nöjd med. Boksidorna ger ett varmt ljus och det behövs ju  nu i vintertider.
 Någon som kan se vilken filmreferens jag tänker på med den här jordglobsinstallationen?
Någon?
För första gången någonsin har jag gjort två nästan likadana väskor. Så kan det gå när två vill ha samma väska. Då gör jag ett undantag och skapar en till. Fast den är ju inte alls likadan. Bara lik. Och de två som kommer att bära de här väskorna kan ju spana efter varandra där ute i världen och när eller om de möts en vacker dag så kan de jämföra sina väskor och le och säga hej vilken fin väska du har!
Den här är din om du vill L.

19 okt. 2013

Indienvackert och stökblindhet.

Idag blev jag medlockad till en helmysig nyöppnad affär som säljer saker direktimporterade från Indien. Egentligen tycker jag inte om fenomenet att vi importerar en massa möbler från långt långt bort men vad tusan, ibland bara måste jag slå av den där moralradarn jag ständigt går omkring med!
Nu gjorde jag det och NJÖT av allt vackert. Så mycket fint!!!





Vi har fått vår egen ButikRaja här i stan! Den heter inte så, men den är minst lika fin. Jag brukar alltid gå in på Raja när jag är i Stockholm och dregla över alla fina saker. Nu kan jag dregla lite oftare. För dregla är det enda jag har råd med. Jag tog en bucklig, rostig, liten metallbricka med typiska reklambilder från Indien, ingen märkvärdig sak alls och tänkte att den här kan jag nog köpa i allafall. Affären är helt ny, öppnade idag, så mycket var inte prismärkt. Gissa om jag svimmade mentalt när jag fick höra att brickan kostade 799 kronor. Fast jag fick den för halva priset för att den var bucklig. Om jag velat. Men jag ville inte. Jag är varken rik eller galen.
Ögonshoppa är att tanka inspiration hursomhelst och det gjorde jag sannerligen.
Så mycket att jag inte orkade bry mig i stöket som mötte mig hemma. Istället såg jag på allt med nya stökblinda ögon. Jag såg det vackra bland allt rörigt, stökigt, orustat och spretigt.



Så nu ska jag sätta mig ner I RÖRAN och vi ska se en film och jag ska inte tänka på hur mycket det skulle behöva städas istället. Städa hinner vi göra en annan dag. Japp. God lördag på er därute!