26 okt. 2014

Livet är här och nu. Glöm aldrig det.

Att vara tillbaka i skolan som vuxen...det är en märklig känsla egentligen, Jag är jämnårig med lärarna men känner mig ändå ibland som en liten unge bredvid dem. De är LÄRAREN och jag är ELEVEN. Plötsligt finner jag mig i en roll jag inte varit i på evigheter. Märklig känsla. Inte oäven men konstig.

Jag faller in i beteenden som jag trodde att jag inte hade längre. Som att bli alldeles toknervös för en redovisning. Helt galet. Knäskålarna hoppar och det susar i öronen och jag minns inte vad jag sagt.
Det är nästan lite roligt.

Jag trodde faktiskt att jag skulle känna mig lastgammal av det här studentlivet men istället känner jag mig till och med ibland jämngammal med de flesta i klassen.
Jag är sannerligen mer livserfaren än majoriteten men likväl är jag oerfaren och okunnig om det yrke jag utbildar mig till precis som de flesta andra i klassen är.

Jag stormtrivs. Sa jag det?
Det är en helt underbar klass och att vara 22 stycken som strävar mot samma mål är en härlig känsla. Vi är alla olika men har mycket gemensamt.
Jag tänker ibland att de undrar över mig. Varför jag som är så Hiiiiimla gammal är där med dem. Fast ingen säger nåt och ingen visar nåt så jag tror det bara är hjärnspöken i mitt huvud.

Såklart är det skillnad. Jag har inte "framtiden för mig" som de unga i klassen har. De har hela livet på sig och det har ju inte jag...!Men samtidigt är det så det är och egentligen har jag ju "hela livet" framför mig också! Det är bara det att jag även har ett rätt långt liv bakom mig. Men ingen vet ju hur långt liv man har framför sig...
Vad vet man?
Det är där jag är. Att jag inte tittar så himla mycket på ålder. Jag vet att andra gör det åt mig men så länge inte jag bekymrar mig är det ju inget problem.
Jag är förnöjd och glad för hur mitt liv är. Jag ångrar inte en sekund att jag hoppade på detta och är det inte så man ska leva? Att göra saker istället för att ångra att man inte vågade. För hade jag inte vågat DÅ vet jag att jag ångrat mig. Även om jag säkert varit nöjd med mitt liv ändå hade jag alltid gått och undrar hur det skulle varit...
Ibland känner jag mig modig för att jag vågar gå mot normerna. Men sen känner jag mig larvig att jag ens tänker på det. Jag tror inte så många reagerar. Och gör de det är det ju inte mitt problem.

Det kallas visst åldersnoja det där jag grunnar över.