Livet.

Tänk vad fint det vore om man kunde bära andras sorger och bekymmer ibland.
Avlasta och erbjuda vila.
Tänk om min gråt kunde hjälpa.
Tänk om den sorgsenhet jag känner kunde  lindra sorg.
Kanske är det inte så dumt med de här gråterskorna som finns i en del andra kulturer.
Det kanske är så att många som gråter skänker lindring?
Jag vet inte.
Jag känner att det finns så mycket jag skulle vilja göra för att hjälpa de som drabbats av det värsta som kan hända men att det inte finns något jag kan göra som skulle kunna lindra. 

Att drabbas av det svåraste samtidigt som världen snurrar vidare som om inget hänt det är så bisarrt.


Det enda som betyder något är livet.

Det är det vi har.

Vi måste ta tillvara det.

Det är det enda jag kan tänka som har någon mening.

Liv och död.

Det är allt som finns. Allt annat är bara rekvisita...