Älskade inspiration!

Inspiration. Detta fantastiska. Inspiration är bubbel. Kolsyra i ådrorna. Pirr i magen. Små små ulliga kaniner som hoppar omkring i magen och buffar och skuffar. Sån är inspirationen. Den är färgstark och skarp och den gör att jag känner mig lycklig. Den driver mig framåt, den får mig att vakna om nätterna, den lever sitt eget liv och går inte att styra över. Den är helt enkelt alldeles underbar.
När den tar semester blir jag orolig och ängslig.
Har den lämnat mig nu?
Vad har jag gjort för fel?
Snäääälla kom tillbaaaaaka!!!
Tomheten jag känner då är inte rolig. Hela mitt jag lider. Jag blir grinig och trist.
Jag försöker locka fram den.
Vad gjorde jag sist då den kom med full kraft?
Det hjälper inte ett dugg att försöka.
Inspirationen styr man inte över.
Den kommer när den har lust.
 Men det kan vara bra att vila, äta ordentligt, motionera, göra nya saker, lida, tråna och förbanna.

DÅ när man minst anar det kommer den tillbaka. Den sveper in som ett yrväder en aprilafton och är bara självklar och den öser på med glädje och entusiasm. Den rusar in i min kropp och fyller på tills det pyser ur näsan och öronen och jag blir alldeles lycklig och sprallig och full av energi och jag behöver knappt sova och äta och glömmer att andas och det är alldeles alldeles underbart!!!

Det här är min kärleksförklaring till inspirationen. Tack för att du finns i mitt liv! Tack för att du väljer att komma till mig och tack för allt du gör för mig. Utan dig skulle färgerna försvinna, luften bli tunn och hjärtat skulle knappt slå.

Just idag är inspirationen doften av höst, en solstrimma i den gamla rönnen och ett perfekt tyg.