19 jan. 2014

Sorgearbete med ett strykjärn, sänglinne och fina band.

Sorgearbete. Så heter det visst när man tar sig igenom och betar av dag efter dag när någon älskad dött.

Det stämmer nog rätt bra på vad jag sysslat med all ledig tid sen min mamma plötsligt och helt oväntat lämnade oss.

Jag har varit besatt.
Varje minut jag haft över har jag maniskt stått vid strykbrädan och strukit linne.
Linne är ett så fint ord på det där man har när man bäddar sina sängar.
Sänglinne.
Påslakan, lakan, örngott.

I många år har det varit en bortglömd och bortprioriterad syssla, att stryka sängkläder. Sånt har jag inte haft tid med. Det har känts otroligt överflödigt. Ändå älskar jag tyg och doften av nystruket och att ha ordning i linneskåpet.
Alla barn har tidigt fått lära sig att själva bädda rent och de har fått välja fritt ur sängklädesgömmorna. Det har inte varit världens bästa ordning när de stökat runt och letat fina påslakan.

Så drabbades vi plötsligt av denna sorgliga händelse och det blev som att jag blev besatt.
Jag började stå och stryka alla illa vikta påslakan och slarvigt ihoprullade lakan och felvikta örngott en natt när jag inte kunde sova och sen fortsatte jag varje ledig stund.
Jag fann någon slags ro och sinnesfrid där vid det fräsande ångstrykjärnet och en underlig bisarr tröst i att släta ut skrynklor och veck med det ångvarma strykjärnet. Metodiskt arbetade jag mig igenom hög efter hög.
Jag är inte klar ännu, har mycket strykning framför mig och det är jag glad för. Jag behöver just precis det för att knuten i magen ska kännas lite mindre.
Jag har hittat mitt sätt att hantera det svåra. Ett sätt. Det ger mig ett underligt lugn och en känsla av kontroll.

Inget mer hemskt kan hända om linneskåpen är så här fin.
Det är kanske en slags besvärjelse.

Sen kom jag på att para ihop påslakan med örngott och knyta ett fint band runt så att det inte skulle bli samma kaos direkt igen. Nu kan alla ta ett färdigt paket med allt de behöver för att renbädda sin säng. En oemotståndlig nystruken väldoftande hög med sängkläder. Och naturligtvis ligger det väldoftande tvålar utsrpridda i skåpen också. Det är en av mammas många fina idéer. 






















14 kommentarer:

  1. Hej,
    jag har alltid tyckt om att stryka näsdukar, de är små och går fort att stryka.
    Det har förmodligen att göra med att när jag var liten fick jag lov att stryka näsdukar när det hade varit stortvätt och de äldre tyckte att jag var såå duktig. Jag förstod aldrig att de hade dragit ur sladden till strykjärnet när det var min tur att stryka, jag bara strök på. De var ju rädda för att jag skulle bränna mig på järnet.
    Hälsningar
    Helén

    SvaraRadera
  2. Hej kusin! Jag känner igen mig! Så gjorde jag också men jag städade och plockade till grejer, var sak på sin plats. Jag tror det handlar om att man kommer in i ett kaos när man drabbas av svår sorg och förlust. För att klara av kaoset måste man skapa ordning och reda i det materiella kaoset som man lever i...Kanske, kanske är det så. Fortfarande efter ca ett halv år har jag svårt att ha rörigt runt omkring mig i vårt hem. Jag drabbades också av ett stort behov att förnya mig själv, ändrade frisyr, färgade håret, plockade ögonbrynen, köpte nya kläder mm. Läste någonstans att förnyelsebehovet uppstår ofta när man hamnar i kris.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också att det är så. Det som händer är utanför ens kontroll och då ger man sig på det man kan kontrollera. Det är ju ändå tur att man som människa har ett sätt att hantera svåra saker. Kram!

      Radera
  3. Tror att det är som din kusin säger..att det är ett sätt att få "kontroll" över det känslomässiga kaos man känner inom sig..så stryk på.. <3
    Härliga sänglinnen ni har..som en färgglad gottis påse.. <3

    Styrkekramar
    Sanna

    SvaraRadera
  4. Jag gjorde exakt samma sak. Jag tog fram lådorna med gamla dukar och stod och pressade och strök på kvällarna i flera månader faktiskt. Det var något jag kunde kontrollera och göra fint. Och som hon hade blivit glad av.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint. Tänk jag trodde min reaktion var unik men hör här att det är rätt så normal reaktion. :)

      Radera
  5. Åh fina kära du.
    Tårarna bränner...
    Kram!

    SvaraRadera
  6. Jag gjorde samma när min pappa gick bort för snart ett år sedan. Känslan av kontroll över något i livet, när man inte kan kontrollera sina känslor och en önskan om att allt ska vara som vanligt. Dessutom är sisyfos-arbete underskattat som terapi, arbete med händer ger ett inre lugn.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Att likställa strykning med sisyfosarbete kan tyckas överdrivet vid första tanken, men så inser jag att det är genialiskt. Tvätt, stryk och städning är verkligen ett sånt arbete som hela tiden ramlar över en igen och igen och igen. Inte direkt meningslöst, men rätt tröstlöst eftersom det aldrig tar slut. Fast just nu finner jag alltså ändå tröst, så tröstlöst är inte rätt ord heller. Evighetsarbete kanske. Och bra terapi. Absolut!

      Radera
  7. Hittade en underbar sida ... textad på spanska/portugisiska så man "slipper" läsa texten, men massor av udda, knasiga och sköna hem ...
    Kanske kan vara skönt att bara försvinna in i fina bilder på andras kreativa hem ett tag?

    http://www.casachaucha.com.ar/

    Kram från Agnes i Kiruna

    SvaraRadera