5 dec. 2013

Har jag ovanliga tankar eller helt vanliga tankar???

Hur många människor känner som jag, att de inte utnyttjar sin fulla potential?
Jag har så mycket jag VET att jag skulle göra så bra och där jag skulle komma såååå till min rätt. Jag kan mycket. Jag är BRA på mycket men jag känner att jag inte använder det.

Många får nog använda sina scills precis där de behövs. De kan varje dag gå och lägga sig med känslan av att de använt hela sin förmåga på bästa sätt.

Jag går nästan varje kväll och lägger mig med känslan av att inte ha utnyttjat min potential.
Är inte det förfärligt sorgligt?

Eller är det bara bortskämt och dumt att känna så?

Har alla människor såna här tankar eller är det bara några som går omkring och tror att de är nåt "mer" än vad de faktiskt är?

Jag är oerhört frustrerad över de här tankarna.

Ibland tänker jag att nä nu får jag för fan skärpa mig och sluta gå omkring och tro att jag egentligen har något stordåd framför mig när jag i själva verket aldrig kommer att komma längre än så här där jag är just nu. Outnyttjad. Potential. UTAN potential?

Jag tror jag måste komma till en slags vändpunkt där jag antingen tar mig vidare till den där världen jag tror finns där jag ska komma till min rätt eller inse att jag faktiskt inte bär på någon potential av det slaget jag tror. Finna mig i att det blir inte bättre än så här.


Och det är ju rätt bra som det är!!! Till och med VÄLDIGT bra.

 Varför går jag då och väntar på något större och bättre och viktigare liksom? Kommer jag alltid att göra det oavsett vad som händer?

Är det bara ett karaktärsdrag hos mig?

VAD är min potential?
Hur ska jag känna att jag utnyttjar den?
Hur ska jag känna att jag utför något som jag är nöjd med? Som motsvarar mina högre förväntningar.

Min man disputerar om några dagar. Flera års forskning ska nu redovisas och försvaras. Han utnyttjar verkligen sin potential.
Kanske kan man inte vara två i en familj med fyra barn som kan utnyttja hela sin potential?

Kanske är det så enkelt att jag hamnat i den klassiska "kvinnofällan". Jag avskyr det ordet! Det säger att det är en fälla att ha huvudansvaret för sina barn. Så har jag aldrig känt. Det har verkligen inte varit någon fälla. Däremot har det tagit oceaner av tid och kraft och energi. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte kunnat utnyttja mina andra potentialer. (Om jag nu har några.)
Mammapotentialen har jag använt allt vad jag kan.

Men sånt räknas inte i dagens samhälle. Det är en fälla. Något dåligt.

 Fast det tycker inte jag! Jag ångrar inte alls att jag tagit så stort ansvar.
Min make har till exempel kunnat åka iväg och sitta och skriva i skärgården precis när han velat. No problem. Han har kunnat fokusera HELT och hållet på sin avhandling. Han har antagligen gjort det utan att ens reflektera över att det kanske inte alls hade varit möjligt om jag också fokuserat lika mycket på nåt annat som inte var familjen. 
Nu har jag inte gjort det, för den tiden har inte funnits. (Obs skrivet utan minsta bitterhet!)

Att jag inte utnyttjar min fulla potential (vad den nu är, om den nu finns) har kanske en logisk förklaring?
Eller är det bara undanflykter? Borde jag inte ha kunnat fokusera på fler saker?

Nu behöver inte någon komma med några feministiska slagord här. Jag är den förste att inse och erkänna att det inte varit särksilt jämställt i vår familj men det beror inte på att jag är kvinna och han är man och att vi tycker att det ska vara så. Det beror helt och hållet på medvetna val. Frivilliga val!

Jag är feminist och tycker att grundförutsättningarna ska vara exakt jämställda, men att varje familj ändå ska kunna göra som de vill. FÖRUTSÄTTNINGARNA ska vara lika, det ska inte finnas minsta  tvivel om den saken!

Men åter till MITT dilemma.
Hur ska jag komma dit att jag känner att jag utnyttjar min potential? Hur ska jag hitta vägen dit? Jag har irrat bort mig i en slags snårig skog så jag ser inte vägen! Jag har ingen plan och ingen aning och det är så oerhört frustrerande!!!

Och är det här en vanlig känsla eller bär jag på något unikt?

Jag har senaste tiden daglingen lyssnat på podcasten Värvet och medvetet bara valt intervjuer med kvinnor. Det är Amanda Ooms, Bea Schyffert, Klara Zimmergren, Anna Mannheimer, Lotta Lundgren, Bodil Malmsten och så vidare och så vidare. Alla är så kallade lyckade kvinnor som gör det de är bra på. Kvinnor som utnyttjar sin fulla potential. (Tror jag!) Kvinnor som inspirerar.
Och jag går där och lyssnar och känner mig outnyttjad. Som ett oöppnat paket kanske.

Gud vad svårt att erkänna egentligen! Det är ju jätteloosigt!!! Jättesorgligt och kanske helt galet att berätta öppet. Sånt ska man väl knipa käft om? Man ska väl helst känns sig lyckad och tillfreds? Fast jag tycker på nåt sätt om den här känslan av att jag har något som bubblar av lust att få göra något som jag är bra på fast jag inte vet riktigt VAD. Om ni fattar.

Så min potential är inte bara outnyttjad, den är även oupptäckt! Jag anar den långt långt in i mig, men jag hittar den inte.

Faskiken, det kanske är sorgligt ändå? Eller är det bra? Lyckligt?

Nu kommer kanske en del människor att känna sig överlägsna av att jag avslöjar mina svagheter. Men det spelar ingen roll. Mina svagheter står jag för. Det är en styrka att göra det.

Jag är inte svag. Jag är faktiskt väldigt stark. En av de starkaste jag vet. Ja, nästan som Pippi, så stark är jag och att jag går omkring och inte lyfter hästar fast jag faktiskt kan det är bara för att jag är så himla snäll.

Jag tror att jag måste börja ta för mig. Ingen kommer att ge mig den tid och den plats jag behöver. Jag måste TA den själv.

Men först måste jag komma på vad jag vill och vad jag kan. Jag måste hugga ner lite sly. Det har kommit så himla mycket rotskott och luftrötter att jag inte hittar moderplantan. Jag måste kanske rensa, ansa och plantera om innan det kan gro något som kan växa sig starkt...?

Det låter så lätt när jag tänker i plantväg. Men hur gör jag på riktigt?

Jag är mycket intresserad av att höra om det finns någon fler därute som irrar så här som jag, som tror att det finns en jultomte som har ett stort paket med överraskningar som han bara har glömt att lämna, och att han faktiskt en vacker dag ska hitta igen mig.

Eller är det så att jag aldrig blivit riktigt vuxen?
Tänker kanske några av er Men väx upp för fan! Det finns ingen jultomte!








23 kommentarer:

  1. Kära kära Persilja, starka, ärliga, väldigt fantastiska människa! Tack, så otroligt naket och öppet och bra! Och jag är bergsäker på att mängder av människor (jorå, kvinnor, sure, men män också) känner igen sig i känslan, tankegången. Jag kan naturligtvis inte ge dig några svar eller knappt ens något vettigt, men jag skulle vilja ge dig MIN respons på allt du gör/ger/är. Du vet nog redan att du är otroligt duktig på massor av saker. Du bär liksom andra hästar. För att du kan. För mig är du den bästa bloggaren - människan - som skriver och ger näring, värme, reflektioner, humor, många anledningar att vrida och vända på tankar och s.k. självklarheter. Hade vi bott nära varann skulle jag vilja dricka kaffe och höra mer in the s.k. real life :)
    Jag har för egen del vridit och vänt ryggraden ur led i sökandet efter mig själv, anat bakhasorna på Hon som är jag. För visst tycker man sig skymta sig själv i ett upplyst sammanhang där alla bitar fallit på plats.
    P-o-t-e-n-t-i-a-l-e-n. Ett jävligt irriterande ord när man inte ser exakt vad den skulle bestå av, jag förstår.
    Livsvillkoren skapar ibland nya förutsättningar som kan ta ett tag att bli medveten om att de faktiskt finns. Att man lärt sig något som man bara ska hitta modet att utföra. Ähum, det där lätta, att iscensätta sig själv. Då tänker jag att "herregud Persilja, som du iscensätter dina kunskaper på massa områden och genomslagskraft har du också". Men du söker något annat inom dig. Bli inte förbannad nu, men kan du inte prova yoga?
    Bara för att det är en sådan underbar väg in i djupet och det fina vi alla har inombords. Där man ser sig, där man kan vara riktigt snäll med sig själv och det kan vara en början, om inte annat en plats för återhämtning.
    Eller så är det inte din grej alls, du kanske inte har lust att gräva mer inombords, det kanske du är sjukt trött på. Men i vilket fall så ska du veta att du vågar "blotta" dina tankar är en ofantlig styrka, jag lovar att du gör gott och om någon skulle känna sig överlägsen så är det bara ett tecken på en annan sorts svaghet som den personen i sin tur har att kämpa med.
    Jag bollar gärna tankar med dig om du vill.
    Världens största kram fina modiga Du! <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh vilket härligt underbart stärkande svar! Tack. :)
      Jag gick Yoga i fjol hos en FANTASTISK yogainstruktör, eller hon höll på att lära sig till det och hade då kurser. Det var magiskt och släppte loss massor i mig. Jag har aldrig känt mig så fri, ren och självklar och jag missade inte en enda gång men så hade hon sin sista lektion då hon var klar och jag har faktiskt inte haft RÅD att gå yoga sen dess. Det är väldigt dyrt här i stan när det inte är någon som lär sig som hon då gjorde. Det kostade 50 kr per gång.. :) MEN, jag har själv försökt dra igång yoga här i byn och nu är det bara lokal som saknas och efter jul har det nog löst sig (hoppas det) och då kommer jag återigen att få känna mig sådär klar i tanken som jag faktiskt gjorde efter varje pass. En del blev trötta och helt slut efteråt medan jag alltid blev fylld av energi. Jag kände så tydligt att det var min grej. Men ännu kan jag för lite för att göra det själv här hemma. Så yoga och jag är gjorda för varann! Synd vi inte bor nära. då hade du kunnat yoga med mig! :)

      Radera
    2. Åh, jag ler med hela ansiktet, vilken fullträff!! Så glad jag blir! Hoppas verkligen att ni får till'et med lokal och FRAMFÖRALLT en insiktsfull och kunnig lärare/instruktör. Det är ju andningen som är det centrala, när fokus ligger på andetaget, det är då som det "sköna sker". Men visst - det kan hända massa saker inombords, men inget är farligt, det är bara känslor som flyter upp, ut. Lika bra det, då får man se en del och det är nyttigt.
      Så jag tog inte fel och du blev inte pissed off... ;) Ja jädrar vad vi skulle yoga tillsammans om vi kunde! Hoppas att tankarna inte är så där kvävande jobbiga hela tiden när du funderar på den däringa pååtäntsijaaalen (potentialen). Kram!

      Radera
    3. Den instruktör jag började hos var sååå duktig på att lära ut andning. Eller kanske var jag en duktig elev? ;) Jag insåg direkt hur andningen var grejen. Jag kunde göra de mest "plågsamma" övningar medan jag idkade hundandning och det kändes inte ett dugg jobbigt. (Något som jag annars skulle ha avbrutit pga värkande muskler eller mjölksyra.) All fokus gick till den där andningen och kroppen gjorde allt man bad om. Liksom. :) Vår underbara instruktör åkte iväg på jordenrunttripp och senast på facebook var hon någonstans på nåt yogaretreat långt bort. Suck...
      Brukar folk bli arga då du föreslår yoga? ;)

      Radera
    4. Haha, nä men jag känner att jag vill vara försiktig då jag lyssnar in andra, ibland kan det vara bra med förslag, men ibland kanske det blir som att lägga sten på börda. "Här är ännu en grej att tampas med, skriv upp i kalendern.."
      Jag blir väldigt glad över att du också har en så positiv upplevelse av yoga, hur har vi lyckats med att inte prata om det? ;)
      Jag andas numer alltid genom näsan, tänker på min andning hela tiden, eller nej, den finns där naturligt och den gör så gott. Eftersom jag lägger ett fokus på den så gör det att jag återvänder till en lugn, bekräftande del av mig själv som jag tycker väldigt mycket om.
      Stor kram till dig!
      P.s. Ditt inlägg väcker mångas lust att skriva och fundera, alltså är det fantastiskt att du vågar!

      Radera
  2. Räcker upp handen och skriker; JAG, jag också! Precis så känns det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Härligt! :D (eller kanske inte så härligt men härligt att det finns fler som känner så)

      Radera
  3. Hej Persilja!

    Vill bara tipsa om min yoga som jag har i stan. Gå gärna in på min blogg/ hemsida :-)
    www.yogailule.blogspot.com

    SvaraRadera
  4. Hej Persilja
    Har följt din blogg i flera år och njutit av ditt mysiga hem, din fina familj och dina kloka tankar, men aldrig kommenterat förut. Känner att det är dags nu.
    Tänker några saker om ditt långa och tänkvärda inlägg - får se om jag lyckas formulera mig...
    det är med potential - vad ÄR det? du är ju inne på det själv...och att du har utnyttjat din fulla mammapotential, och att det är ett val du gjort helt utan bitterhet. Jag, som har gjort det motsatta valet - att utnyttja min fulla (eller ja, alla fall nästan) på jobbet, går istället och tänker samma sak om min familj - känner mig otillräcklig när det gäller familjen, hemmet och myset, och önskar jag hade mer tid där. Egentligen tror jag att det handlar om att dygnet har för få timmar, och att man helt enkelt får välja vad man helst vill lägga tiden på, för man räcker inte till för både barn, hem, familj OCH att maxa sin karriär, eller vad man nu vill kalla det. Jag trivs ändå med mitt liv men behöver ständigt påminnas om att familjen också är viktig, och mysig och värd att satsa tid på, och såna påminnelser får jag bla via din blogg. Jag gillar också att jag med att mina val också automatiskt har gjort att mina barn har en mer närvarande pappa än de annars skulle haft tex - utan att jag för den skull tycker att dina val är fel tvärtom - min poäng är att vi gör de val vi gör utifrån vår egen alldeles unika situation och våra drivkrafter,
    Och så tänker jag också att det kanske är helt naturligt att du tänker det här nu, när din man snart är i mål, och barnen är stora och mer självgående. Dina funderingar kanske bara är ett tecken på att du är redo för en ny fas i livet - och att du nu funderar på vad den fasen egentligen innebär och kräver av dig.
    Och till slut - om du är nöjd med ditt liv, dina val, din familj, etc - försök att njuta - och det verkar du ju göra - och tänk att var sak har sin tid - jämför inte med andra, tänk inte vad du kunde ha gjort eller inte gjort - det är ditt liv och bara du vet hur du använder det bäst. Kort sagt - bara du har potential att leva DITT liv.
    Lyckat till och fortsätt var du!
    Från en läsare som uppskattar dig och din blogg mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alldeles precis så är det ju. Livets alla vindlande vägar gör att man hamnar vid ofantligt många vägskäl där man väljer och därmed hamnar in på vägar som blir ens egen livsväg. Ingen är den andres lik. Och visst har du rätt, jag känner att jag nu KAN börja tänka på mig själv, men har inte riktigt kommit på vad jag ska göra av det. Det är en process. Tack för en väldigt fyllig och fin och välskriven kommentar och tack för pepp! :)

      Radera
  5. Mycket intressant och tänkvärt inlägg. Och ja, jag känner igen mig.
    "Kanske kan man inte vara två i en familj med fyra barn som kan utnyttja hela sin potential?"
    Nä, så är det nog ... åtminstone inte samtidigt! Men nu kanske det är din tur ett tag. Som en annan skrev här ovan, tiden räcker inte till för ALLT man skulle vilja göra. Den som utnyttjat sin fulla potential i yrkeslivet kanske grämer sig över att de missat mycket med barn/familj. De "lyckade kvinnorna" du nämnde känner säkert också att de inte hunnit med allt de skulle vilja.
    Jag har precis som du varit hemma mer än min man, fast jag har alltid jobbat utanför hemmet, heltid dessutom. Vi delade föräldraledigheten ... men inte 50/50, snarare 80/20 eller jag kanske till och med tog ut mer än 80%? Vi har alltid jobbat bägge två, men hans jobb har oftast varit på annan ort ... långa perioder t.o.m. i andra länder. Och det har fungerat för att jag har varit kvar på hemorten och ägnat det mesta av fritiden åt våra tre barn. Jag har varit kvar på samma arbetsplats i 10 år, trots att jag tyckt att jobbet varit simpelt och aldrig utmanande på samma sätt som min man har tyckt om sitt jobb. Men vi har varit överens. Det har varit en bra lösning för oss och vi har tillsammans kommit fram till hur vi ska bygga ihop det svåra pusslet; äktenskap / barn / jobb och skolor / bra boende / trygga inkomster / nån sorts regelbundenhet / glädje och trygghet ... Samtidigt tror jag att jag "offrat" mig lite lättare för att jag är kvinna. Men det går längre tillbaka än till oss som par ... Vi är alla produkter av vårt liv och vår omgivning. Jag är mera osäker än min man är ... han tvivlar inte på sina förmågor och vågar anta alla nya spännande utmaningar som han får. Jag VILL så mycket och skulle också vilja göra mer spännande saker, men jag är så mycket fegare. (Ändå är jag inte FEG, tvärtom jag är väldigt tuff och modig och till och med ganska klok och självständig ... Hoppade fallskärm för att jag var så höjdrädd och började rida för att jag inte ville fortsätta vara rädd för hästar, pluggade till ingenjör när barnen var små och klarar mig mycket bra själv. Även om jag är glad för att mina föräldrar funnits nära till hands när jag behövt hjälp.)Och jag tror att det beror på att han är man och jag är kvinna. Tyvärr! Jag är också feminist (fattar inte att inte ALLA människor är det ... ingen kan väl förlora på att ingen diskrimineras pga sitt kön?) men jag tror att vi har en bit kvar innan våra förutsättningar är helt lika.
    Men det är ALDRIG för sent att börja med nya saker! Nu när våra barn börjar bli stora kan vi börja förverkliga andra drömmar! Och inte alltid trycka ner oss själva för att vi inte hunnit GÖRA MER! Min äldsta son sa en gång till mig (när han var i 7-årsåldern och jag var besviken på resultatet på en tenta jag just fått tillbaka ... resultatet var "G", men jag hade hoppats på åtminstone "VG") "Men mamma, man måste ju inte alltid vara jättebra, du var ju ändå bra, så jag tycker du ska känna dig nöjd!" Så klokt, eller hur?
    Jag tycker att det är bra att vi har drömmar och visioner och lust att utvecklas ... medan vi fortsätter att traggla på med vårt vanliga liv! (Och du, Persilja, glädjer mig varje gång du har ett nytt inlägg på din blogg ... det är som en adventskalender hela året, med nya luckor nästan varje dag. Tack för det!)
    Kram! Annette

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för alla kloka ord! :) Och särskilt tack för att du liknar mig vid en adventskalender, kanske en av de finaste komplimanger då jag verkligen älskar såna! :) Du verkar modig och klok. Och visst är det så att vi fortfarande lider av vår uppfostran, våra föräldrars uppfostran osv då en kvinna inte har samma förutsättningar. Vi har långt kvar men om man är medveten om dilemmat kanske man tänker annorlunda. Det går för långsamt och kommer ideliga bakslag men vi går nog framåt ändå. Det är verkligen ett under att det finns kvinnor som säger att de verkligen inte är feminister??!!! Men det beror nog mycket på deras omgivning. Oj det här är ett ämne som går att skriva ofantligt mycket om. Men det är det många andra som gör bättre. Läser precis Maria Svelands senaste bok, bröder och systrar. Apropå feminism. Tack igen för en lång och innehållsrik kommentar!

      Radera
  6. Hur skullet det vara att göra upp en konkret handlingsplan? med långsiktit mål och så fler kortsiktiga mål. Och helt enkelt börja och jobba mot det. Plus ta ett snack med maken om vad det innebär i förändringar i familjestrukturen, om det behövs ändras alltså.
    har ingen aning vad det är du egentligen menar med potential, men det låter som att du är frustrerad över att inte få förverkliga dej själv kanske? själv håller jag som bäst på och förverkligar mej själv bara värre, så gott det nu går med ungar och familjeliv och allt - blir tokig av att "bara" vara mamma, måste ha lite mer utmaningar i mitt liv så just bloggen och inredningen och allt det är en del av det. Vi snackade igenom det med maken redan för många år sen och gjorde upp en plan och nu håller vi på och följer den och det går framåt och det känns jättebra!
    skall bli spännande att se vad det är du vill hitta på mer!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad härligt det låter med er plan som ni förverkligar. Nej jag har inte kommit dit. Det är nog egentligen just det som är mitt problem. Jag saknar plan och grunnar mig gråhårig för att komma på den. Jag irrar som sagt. Det är nog det jag håller på att grunna över. Åt vilket håll ska jag gå, vad är jag bra på, vad går att satsa på, vad vill jag. Måste försöka finna svar och då ska jag göra en plan.

      Radera
  7. Hej Hej, Det är andra gången jag är här inne, fastnade för överskriften och fastnade sen vid första meningen. Jag vet precis vad du tänker.... även om jag inte har familj och barn. Men jag vet inte om jag utnyttjar min fulla potential, men jag vet att jag vill och det står liksom på "drömmen-schemat". Men jag har inte någon plan på hur jag ska nå dit och om jag vågar. vad jag vill göra.... jag vill jobba med hälsa och inspirera människor till att vilja uppnå välbefinnande utan mediciner. Men så kollar man på alla dessa stora bloggare som är med i intervjuver hit och tidningar dit och besökare till tusentals. Jag har ju inte kommit någonstans jämfört med dessa.... jo jag vet att man inte ska jämföra sig men ibland blir det så ändå. Mina tankar är.... hur ska jag komma vidare, vågar jag? Jag gillar ju inte ens att prata inför större grupper... gör det något? =) Vad är det för potential som du har? Vad är det för potential du vil utnyttja mer?? Vad har du för drömmar? Kram på dig och tack för väldigt bra inlägg. Du är abolut inte själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera
  8. Jag tror vi är många som brottas med såna här tankar och det visar ju en del av kommentarerna idag. Det spelar ingen roll om man är ung eller gammal. Jag önskar förstås att jag vetat exakt vad jag velat när jag var 18 men det visste jag inte. Eller om jag visste vågade jag inte satsa på det. Trodde inte att jag skulle duga. Sen har åren gått och vägarna har burit åt alla de håll och mycket har jag lärt och nu vet jag vad jag är bra på men irrar fortfarande. Men nu känner jag att jag vill ta riktning. Få ett fokus. Välja nåt. Och inte bara snurra i en karusell som stannar och så hoppar jag på det som finns där. Det är iofs också spännande men då kanske ens potential inte alltid kommer till sin rätt. Fast vad vet jag.
    Jag tror att du som har konkreta drömmar absolut kommer att hitta din framgångsväg. Strunt i storbloggarnas framgångar. De är ju vanliga människor bakom sina lyckade fasader. :) (hehe de flesta iallafall.) Att hjälpa andra till välbefinnande utan mediciner tycker jag låter som ett helt underbart livsmål. Och att prata inför större grupper lär man sig. Måste kika in och läsa hos dig för jag tycker inte om piller men börjar få en del "ålderskrämpor" som artros och annat skit! Tack för en intressant och fin kommentar!

    SvaraRadera
  9. oj vännen!!! Vi har ju pratat mycket om det där och du vet jag känner lika, men det var så skönt att läsa om det här hos dig, och hur du beskriver det så fantastiskt bra - tusen + till dig och bara bra på alla sätt! och alla de bra svaren som jag också läst så hungrigt med en tvååring som tjoar samtidigt :))) oj vad vi skulle behöva talas mer och reda i alla trådar, är säker på att det blir väldigt bra för oss båda en dag! har känt tydligt i veckan hur jag söker tusen vägar i mig själv ... verkligen en tid det allting händer i! Går på meditation ju på tisdagar och jag tänker yoga nog skulle vara fantastiskt också. galet rätt får att få lugnet, andningen, klarheten så så mycket behövligt. bara att komma ihåg att andas under dagens små stunder. det gör så ofantligt gott. to be continued..måste kila till en liten som klättrar i skafferiet..
    har du lust så kommer vi mer en gärna förbi en sväng för jag har ingen aning om vad vi ska göra nu. åker nog ut och åker med bilen en sväng..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja våra samtal är en bra väg genom slyet. :) Jag jobbar på som bäst med Samuels rum och ska däremellan skjutsa till universitet och basketträning så jag känner att jag int hinner. Another day. :)

      Radera
  10. Hej! Jag har ingen aning om du jobbar el inte. Men att ha ett jobb som är utanför hemmet som man trivs med får dig kanske att känna att du gör nytta. Kanske du vill utbilda dig, plugga något, det är aldrig för sent. Du skriver bra, kanske du kan ge ut en bok. Kanske en bok av dina blogginlägg. Kanske öppna en butik på tomten där du säljer dina väskor och annat hantverk. Kanske skriva för en tidning. Ordna kurser i hur man syr. Ett tips är att försöka reda ut dina drömmar, vad du vill. Skriv listor på vad du vill uppnå el vad du vill förändra. Det är bara du som har svaret på vad du vill göra med resten av ditt liv. Kanske skriva en ungdomsbok. Hoppas du hittar vägen som får dig att känna att du finner det du nu tycker saknas. kram från en läsare

    SvaraRadera
  11. Att använda sin potensial rätt.Hur många är det som går till sitt arbete som de inte tycker om?.Många tror jag.Jag gör det.
    Alla drömmer om ett arbete som inte bara betalar hyra och mat.
    Det finns många hinder på vägen.I villken familj man är född i, klasstillhörighet,bla.
    Jag tror det största hindret är sig själv. Jag kan inte inte jag osv.
    För att lösa det så måste man träffa andra människor, hur har de gjort,hur skulle jag göra.
    Byta miljö,resa ta in ny intryck.
    Till man sätter sig ned och inser att man har det rätt så bra.
    Går ut till bilen och borstar av snön. Åker iväg till affären och köper julskinkan.
    Alla sitter där i soffan klockan 15.00 24/12.

    Håkan.S


    SvaraRadera
    Svar
    1. Håkan: Du tangerar mina tankar så enormt mycket nu! Det var exakt det här jag egentligen hade i bakhuvudet när jag skrev! Att min tanke och önskan om ett liv där man uträttar nåt stort och viktigt liksom eller bara har en uppgift som helt utnyttjar ens potential kanske är en lyx som är ytterst få förunnat. Kanske till och med ingen förunnat? Att det nästan är bortskämt att önska det. Går inte alla människor och drömmer om nåt annat? Det var egentligen det mitt inlägg från början skulle handla om men jag tolkas nog mer som att det är JAG som söker en framtidsplan. Det blevrju lite både och men jag tror att du kunde läsa exakt det jag egentligen menade. :) Kul! Då nådde jag ändå fram lite. Jag är expert på att flöda med orden och brodera så att man inte riktigt ser skogen för alla träd.
      Du har sååå rätt tror jag att de flesta kämpar på med vardagslivet och drömmer om nåt annat. Och visst är man själv det allra största hindret, man själv som är skapad av den man blivit av slump och miljö och intryck. Och du har lika rätt i analysen om hur man bäst kommer vidare. Och lika rätt i slutsatsen om att man till slut måste landa i den tacksamhet vi alla priviligerade borde känna. Tack för att du förstod!!!

      Radera