19 jan. 2014

Sorgearbete med ett strykjärn, sänglinne och fina band.

Sorgearbete. Så heter det visst när man tar sig igenom och betar av dag efter dag när någon älskad dött.

Det stämmer nog rätt bra på vad jag sysslat med all ledig tid sen min mamma plötsligt och helt oväntat lämnade oss.

Jag har varit besatt.
Varje minut jag haft över har jag maniskt stått vid strykbrädan och strukit linne.
Linne är ett så fint ord på det där man har när man bäddar sina sängar.
Sänglinne.
Påslakan, lakan, örngott.

I många år har det varit en bortglömd och bortprioriterad syssla, att stryka sängkläder. Sånt har jag inte haft tid med. Det har känts otroligt överflödigt. Ändå älskar jag tyg och doften av nystruket och att ha ordning i linneskåpet.
Alla barn har tidigt fått lära sig att själva bädda rent och de har fått välja fritt ur sängklädesgömmorna. Det har inte varit världens bästa ordning när de stökat runt och letat fina påslakan.

Så drabbades vi plötsligt av denna sorgliga händelse och det blev som att jag blev besatt.
Jag började stå och stryka alla illa vikta påslakan och slarvigt ihoprullade lakan och felvikta örngott en natt när jag inte kunde sova och sen fortsatte jag varje ledig stund.
Jag fann någon slags ro och sinnesfrid där vid det fräsande ångstrykjärnet och en underlig bisarr tröst i att släta ut skrynklor och veck med det ångvarma strykjärnet. Metodiskt arbetade jag mig igenom hög efter hög.
Jag är inte klar ännu, har mycket strykning framför mig och det är jag glad för. Jag behöver just precis det för att knuten i magen ska kännas lite mindre.
Jag har hittat mitt sätt att hantera det svåra. Ett sätt. Det ger mig ett underligt lugn och en känsla av kontroll.

Inget mer hemskt kan hända om linneskåpen är så här fin.
Det är kanske en slags besvärjelse.

Sen kom jag på att para ihop påslakan med örngott och knyta ett fint band runt så att det inte skulle bli samma kaos direkt igen. Nu kan alla ta ett färdigt paket med allt de behöver för att renbädda sin säng. En oemotståndlig nystruken väldoftande hög med sängkläder. Och naturligtvis ligger det väldoftande tvålar utsrpridda i skåpen också. Det är en av mammas många fina idéer. 






















11 jan. 2014

Upp till kamp!

Jag råkade sitta i bilen och höra Ring P1 precis när en äldre kvinna ringde in för att prata om invandringen. Alla hennes argument var dessa fördomar som jag hört tusentals gånger från alla de håll. Ni vet, "brottsligheten har ökat, våra svenska traditioner utplånas, det blir moskéer i varje gathörn, man kan inte gå ut om kvällarna" och så vidare. I en annan telefonlur satt en man som var född i ett annat land men som bott här i över tio år, gift med en svensk kvinna. Han pratade perfekt svenska och gav sin syn på det här med att vara utsatt för fördomar och rasism. Kvinnan, en äldre pensionerad konditorianstöälld dam, lyssnade inte alls på varken honom eller programledaren som försökte nyansera allt hon påstod och alla argument rann av henne som vatten på en gås. Den äldre kvinnan var också mycket upprörd över att chokladbollarna fått byta namn.

 Kvinnan var inte ond eller dum. Hon trodde på sina ord och upplevde säkert den här rädslan för att gå ut och hade en genuin oro för att Sverige inte skulle fortsätta vara som hon var van.
Att alla hennes argument var ballonger som gick att spräcka fanns inte i hennes sinnesvärld.

Det här fick mig att tänka.
Det är precis det här som är lite av problemet med den växande rasismen i vårt land. Tror jag.
Vi som inte är mot invandring har inga bra argument eller svar att komma med som når fram till alla dem som har andra uppfattningar. Kan det vara så? Eller är det bara jag???

Jag bemöter sällan de tokigheter som sprids!
Jag blir istället matt och trött och tänker att det är ingen idé, särskilt om man försökt diskutera  tidigare. Att ge sig in i en diskussion om "hur en invandrare är" är som när en troende och en ateist ska diskutera om Gud finns eller inte. Man kommer ingen vart. Var och en har sin åsikt och den är skriven i sten.

Allra svårast tycker jag det är att bemöta dumheter (fördomar ÄR dumheter) när någon som i vanliga fall verkar vettig säger saker som är uppenbara generaliseringar.

Jag har många gånger varit med om situationer där exempelvis påståenden om brott som stått  omnämnda i tidningen alltid skylls på invandrare. När jag frågat Vet du det? kan svaret bli Det vet man väl och om jag frågar igen HUR vet du det eller tror du bara det? så är det alltid någon som "hört eller läst" det. (Misstänker att flashback anses som en tillförlitlig källa av en hel hoper människor.) Sen är det ju så att det finns en massa brott som rapporteras i tidningen som inte skylls på invandrare därför att det är brott begågna av svenskar men det uppmärksammas inte alls på samma sätt.

Grejen är att som vanlig "svensson" är det jättesvårt att bemöta den här vardagsrasismen!!! Dels är det oerhört tröttsamt, man skulle få vara en ständig ordmärkare. Sen är det obehagligt också om man som person inte är en sån som alltid ska framhäva sina åsikter eller tala om när någon har fel.
Jag låter nästan alltid såna här saker passera. Tyvärr!!!
Antingen svarar jag inte ens eller så säger jag trött min åsikt men nästan alltid utan att ge mig in i en diskussion.

De som har fördomar och rasistiska åsikter verkar alltid så mycket mer övertygade om sin sak och har ett större behov av att framföra sina åsikter.

I situationer där jag är (eller bör vara) en "förebild", inför barn, ungdomar försöker jag alltid argumentera och ofta sitter inte fördomarna lika hårt rotade där eller så beror förståelsen jag upplever på att de inte är lika debattvana och ger sig fortare.
Men bland vuxna människor, äldre och yngre som redan bildat sig stenhårda uppfattningar är det skitsvårt att hävda sin åsikt tycker jag. Jag märker att jag tystnar, (men tänker korkade idiot) och undviker kontakt i fortsättningen. Jag omger mig helst inte med människor som har såna åsikter. Men ibland går det ju inte att undvika och då håller jag bara tyst och berör helst inte ämnet. Tassar runt och undviker alla ämnen som kan frambringa fördomsfulla tankar.

Jag tror att detta är GRUNDPROBLEMET!!!
Vi som inte är mot invandring, som inte har en massa unkna fördomar, vi borde öppna munnen betydligt mer än vi faktiskt gör. Vi borde protestera och argumentera stenhårt hela tiden. Bli lika högljudda och tvärsäkra som de som öser fördomar och myter omkring sig.
Men för att kunna göra det måste vi ha bra argument!

Vi kanske måste bilda klubb där vi filar på våra argument och hur vi ska svara på alla dessa generaliseringar som folk öser ur sig till höger och vänster!!!
Eller är det bara jag som är så dålig på att stå upp för det jag tror på?

Det är ju egentligen de här generaliseringarna i vardagen som är problemet.
En smygrasist håller hela tiden på att ösa ur sig dumheter om invandrare och visst, det de säger kan stämma på en och annan. Men vi som inte tror på de här generaliseringarna har liksom inga bra saker att komma med. För vi generaliserar ju också om vi säger att invandrare INTE är brottslingar till exempel för det är ju inte sant. Brottslingar finns det bland både svenskar och invandrare och skulle det vara så att invandrare är överrepresenterade som rasister alltid påstår (vill veta fakta i den frågan) så kanske det beror på den utsatthet de lever under. De har kanske svårare att ta sig in i samhället och så vidare. Men om detta vet jag för lite för att ge mig in i diskussionen och det är det som skiljer mig och en fördomsspridare åt. Jag tror inte på fördomar, och om jag har några är jag pinsamt medveten om dem och därför ger jag mig inte in i diskussioner för att jag känner att jag inte behärskar ämnet, medan den fördomsfulle inte alls har samma självinsikt utan går hela vägen in i diskussionen med de argument hen hört så många andra säga och därför gladeligen upprepar för att det aldrig eller sällan bjuds på något motstånd. Inget motstånd - alltså är det sant???

Vi gör tokfel! JAG gör tokfel!
Vi som inte är rasister, eller inte vill sprida okunskap och fördomar och håller tyst för det mesta och tänker att det är bara en bunt idioter som öppnar munnen, att det är inget att göra något åt och så kanske man bara drar sig undan och hoppas att de där rösterna tystnar, vi borde ta strid!

Vi måste byta taktik. Ge svar på tal. Ge antirasismen en HÖGRE röst. Inte bara försöka tiga ihjäl de korkade människorna som inte orkar tänka och därför går på alla unkna fördomar.

Jag önskar att det fanns ett forum för oss som vill ha verkliga argument. Som vill ha nyanserade svar på generaliserande fördomar som hela tiden yttras till höger och vänster. Slipade, smarta svar som får den fördomsfulle att lyssna och tänka efter.
Det här är egentligen kärnan i vardagsrasismen. Tystnaden. Undfallandet. Tankarna att det är en generationsfråga eller att de inte vet bättre...
Jag TROR att den som upprepar gamla fördomar som den egentligen inte vet ett skvatt om helt enkelt inte TÄNKT. De bara upprepar det de hört från föräldrar, släktningar, arbetskompisar, vänner och så vidare. De tror att när så många säger det måste det ju vara sant.
Någon säger alltid att de LÄST och VET med säkerhet.
Därför är det så svårt att bemöta om man inte har FAKTA.

Smygrasismen ökar och jag hör allt oftare korkade fördomar uttalas nästan slentrianmässigt och jag vet aldrig vad jag ska säga när det är vuxna, till synes etablerade människor som säger sånt här. Jag blir bara bestört och beklämd och tänker att det är inte konstigt att samhället ser ut som det gör.

I år är det valår och det vore ju helt förfärligt om vi lät Sverigedemokraterna bli stora. Sveriges tredje största parti ser det ut som om de skulle kunna bli idag. Det FÅR inte ske!!!
Vi måste hjälpas åt. Och nu säger jag VI som att alla ni som läser här håller med och faktiskt är det så att alla ni som läser MÅSTE hålla med. För om ni gillar mina tankar annars finns det inte en chans att ni inte håller med. Allt jag tycker och tänker alla dagar året runt andas precis det här. Det finns inte en chans att du är mot invandrare och har rasistiska tankar om du gillar min blogg. Då är du bara förvirrad och bortkollrad av några andra bortkollrade människor.


Börja TÄNK. Lyssna inte på fördomar. Sprid de inte vidare. Ta reda på fakta. Men framför allt var solidarisk. Sätt dig själv in i varje fördom du yttrar. Byt ut det du säger mot ett annat ord och upptäck hur absurt det egentligen är med generaliseringar.

"Zigenare stjäl". Byt nu ut zigenare mot rödhåriga. "Rödhåriga stjäl". Eller "gråhåriga stjäl". Fatta så absurt. Att dra alla över en kam har aldrig varit särskilt smart och ändå är det så det går till. Hela jävla tiden. Nu är det dags att koppla in hjärncellerna. Om inte förr.

Jag efterlyser en rörelse som ger en motvikt till den här vardagliga smygrasismen. Någonstans där man kan hitta goda argument för oss som inte vill sprida fördomar. Hur tystar man vardagsrasismen på ett sätt som inte är obehagligt och jobbigt???

Tillägg dagen efter: Herregud vad jag är omständlig när jag skriver!!! Allt jag säger här skulle ha kunnat formulerats i några få meningar. Jag upprepar mig hela tiden och tuggar samma sak igen och igen, Jag behöver lära mig att "kill my darlings" för att få texten komprimerad och koncis. Den gnistrande stjärnan är till er som orkade läsa hela stycket!

8 jan. 2014

Grönt är skönt.

Jag vill att allt ska vara som vanligt och jag provar måla en möbel. Det är ju vanligare än vanligt här hemma. Jo, det känns bra för stunden. Även om jag skiter helt i om skåpen är grön eller röd just nu. Men iallafall.
Den blev fin.
Min mamma skulle ha gillat den. Och skrattat åt att jag gjort om nu igen.


5 jan. 2014

Tre veckor redan.

Min MAMMA är död!!!

Plötsligt når ordens innebörd mig som en blixt från klar himmel. Men fort fort slår det igen en  tjock dörr som hindrar känslorna att välla fram.
Jag håller den där dörren stängd mest hela tiden. Det är inget medvetet. Det sköter kroppen eller huvudet alldeles av sig själv.
Det är inte så att jag är rädd för att känna sorg. Jag VILL gråta. Jag kan ligga i sängen på natten och försöka hitta bilder av henne men de fladdrar bara iväg. Det är som att jag inte når mina minnen.
Jag förstår att det är ett sätt att skydda mig. Medvetet eller omedvetet.
Jag förstår också att det inte alltid kommer att vara så.

Just nu kanske inte jag orkar längta, sakna eller sörja.

Jag kan läsa den där meningen högst upp utan att bli ledsen. Jag förstår den inte. Inte annat än intellektuellt.
Intellektet säger också saker som att min fina mamma faktiskt fick ett ganska helt liv. Att hon slapp lida. Att hon levde fullt ut ända in i det sista. Drack te, fick en hjärnblödning och dog. Mitt i livet.

Och visst det är precis så. Det är bara det att jag inte FATTAR det. På riktigt.

Bästa reaktionen skulle säkert vara att gråta massor, sen bli glad, leva fullt ut och så gråta igen, bli glad och så vidare. Men min reaktion är mer att jag blivit låg, lever på sparlåga, känner så lite som möjligt och är liksom tom under lång tid. Min reaktion är som att jag tagit sorgen och ledsenheten och spätt ut den och spritt ut den över tid för att det ska kännas så lite som möjligt.
Jag vill inte att det ska vara så. Det har bara blivit så.

Alla reagerar vi olika på sorg och traumatiska upplevelser. Min reaktion är så här. Just nu.
Jag kan hoppas att jag ska hitta tillbaka till mina känslor. Jag vill gråta. Jag vill sörja.
Fast sörjer gör jag ju men på ett mer utdraget sätt.
Kanske är jag lite i chock ännu.
 Det hände ju så fort och totalt oförberett.

Det känns inte bra att skriva om det här egentligen. Det är så privat. Men samtidigt känns det totalt underligt att skriva om nåt annat också eftersom det här upptar hela mitt system just nu. Allt som händer kring mig nu händer i relation till det faktum att min mamma har dött. Mina barns mormor. Min mans svärmor. Framför allt min pappas livslånga kärlek.
Hon är borta och vi som är kvar går här och försöker leva vardag. Vår nya vardag.
Det är bara så det är.

Varken mer eller mindre.






2 jan. 2014

Dumplings.

Till nyårsmiddagen lagade jag bland annat dumplings. Jag gjorde degen själv för första gången och det blev faktiskt godare än när jag använder färdiga degblad. De färdiga är flortunna och fyrkantiga och lätta att jobba med medan de hemgjorda inte alls blev lika tunna (orkade inte kavla så länge) och formen varierade en del så en del var lättare att vika ihop medan andra blev lite småkrångliga. Men det blev alltså godare. Färre, tjockare, större och godare.


Receptet på degen: Tre deciliter durumvete blandas med tre deciliter vetemjöl special som blandas med 1,8 dl kokande vatten. En skvätt vitvinsvinäger (2 msk?) satte jag också i. Knådade länge för hand (länge!) och lät svalna i kylskåp medan jag gjorde fyllningen. Den kan man variera hur mycket som helst efter vad man gillar eller har hemma. Efter att jag fyllt dem och gafflat kanterna ångkokade jag dem i ca 10 minuter. Vi åt dem doppade i i en sås gjord på risvinäger, fisksås och chili. Sen åt vi en hel del annat också men det här var min favorit på tallriken.




31 dec. 2013

Sorgens klara blick.



Världen är full av människor som förlorat någon. Plötsligt ser jag ensamma människor lite varstans. Ensamma äldre män och kvinnor som är ute på sina dagliga promenader.

Mest ont i hjärtat gör det när jag tänker på min pappa som nu är ensam. Jag har huset fullt och behöver aldrig känna hans ensamhet.

Jag är glad nu att min familj tog beslutet att flytta tillbaka till vår hemort då för åtta år sen. Jag kan göra skillnad.
Det känns bra mitt i allt.

Sorg.
Det sätter livet på sin spets.
Jag förstår plötsligt att livet har ett slut. Det är så lätt att hålla det ifrån sig men när livet tar slut för någon man älskar blir det alldeleles kristallklart.
Samtidigt som jag känner ett kraftigt behov av att allt ska vara som vanligt snurrar tankar som säger att nu är det dags att ta tag i saker. Parallella tankar som säger totalt olika saker.

Som att jag fått en viktig påminnelse att om jag har saker jag vill göra, uppleva, känna så måste jag ta tag i det nu. Det finns inga garantier för hur länge saker är som nu.
Allt kan ändras vilken sekund som helst.
Ett telefonsamtal och allt är förändrat.
En ögonblinkning.

Livet är inte för evigt.
Det är ett lån på obestämd tid.
Vi vet alla det, men jag tror vi små människor inte orkar ta in det. Inte hela tiden. Vår intelligens klarar inte av den abstrakta tanken och därför bäddar vi in oss i en falsk trygghet där vi känner oss odödliga.

Så får vi brutala uppvaknanden då och då.

Livet är intensivare än någonsin när döden hälsar på.
Vardagens vanor blir extremt värdefulla.
Allt som inte är vardag känns jobbigt och störande.
En vardag som ändå inte riktigt är som förr.


29 dec. 2013

Omtanke som värmer.






All värme man möter hos så många människor är helande. Omtanke är fint.


Tack för all omtanke även här i bloggosfären.  Jag  har inte svarat på era fina kommentarer, men jag läser och är tacksam.




26 dec. 2013

Ett steg i taget lär vi oss gå igen.

Här sitter jag och gör ett inlägg. Som om inget hänt. Barnen sover ännu och tystnaden gör att jag vill fly. Jag håller mig sysselsatt hela tiden för jag är inte redo ännu. Allt ska vara som vanligt. Och inget är som vanligt.
Det är en process. Jag följer bara med. Intiutivt. Jag litar på min kropp som nog vet vad den ska göra.
Jag finner en slags tröst i att det blir stökigt. Så att jag håller mig sysselsatt. Jag lagar mat till hungriga magar. Tvättar smutsiga kläder. Spelar spel som vi brukar. Tar hand om.
Trycker undan. Tills sen. När jag orkar förstå. Än förstår jag inte. Jag bara vet.
Hemmet är basen. Tryggheten. Så länge jag bäddar in oss i värme och omsorg. Det hjälper just nu. Kärlek, snällhet, omtanke.

Lägg till bildtext


















21 dec. 2013

Ledsen lucia

Det blev en oerhört ledsam lucia för oss.

Mamma fick oväntat en massiv stroke och somnade in på söndagen.

Kvar är vi med en ofattbar saknad.



Jag vill inte alls skriva om det här men jag får så många mejl och frågor att jag känner att det blir enklare om jag gör det.

Bloggen är ungefär det sista jag tänker på just nu.

Nu försöker vi som är kvar göra jul så gott det går.

Tack för att ni tittar in här.

Jag är tillbaka när det känns meningsfullt igen.









12 dec. 2013

Om korgen som fick nytt jobb.

Vem tror ni vinner tävlingen "Bytt lampa över köksbordet flest gånger"? Jag tror jag ligger bra till!
Den röda som jag var så glad för har nu efter en och halv månad fått kliva ner. Den var mysig men lyste för svagt för alla aktiviteter som förssigår vid ett köksbord. Det röda tyget käkade liksom upp ljuset så den får vänta in ett nytt uppdrag i förrådet. Jag tog ner den utan att veta vad jag skulle hänga upp istället och jag provade flera alternativ. Men så föll blicken på korgen i hallen där vi förvarade Pommacs koppel, reflexväst, bajspåsar, salva för torra tassar och annat som är hans. Det tog inte många minuter innan den hade förvandlats till en lampskärm. Den hade ett perfekt hål i botten som om de kanske tänkt tanken att det skulle vara en lampskärm också. Nu har Mannen lite fel i ögonen som gör att han inte tål starkt ljus så jag var tvungen att fundera ut en lösning så att inte glödlampan bländade genom det glesa flätmönstret. Det blev en lampskärm med vitt tyg som fanns i huset. Lite väl omysigt ljus kan jag tycka men jag kanske klär om den där lampskärmen med ett tyg i varmare nyans. Eller hittar på nåt annat. Men idag ser vår köksbordslampa ut så här.


Igår såg den ut så här. (Dock såg inte nåt annat ut sådär igår, bara lampan.)
Om morgondagen vet man inget om hur det ser ut i vårt hus. Inget går någonsin säkert.