Mina ögon ser inte färgerna.

Jag letade runt i mina bildmappar efter bilder att träna photoshopläxan på och landade i nostalgialand.
Det kändes så tydligt att allt var annorlunda då. Innan det tråkiga hände. Då när vi alla fanns kvar.

Det var väldigt färgglatt. Och glatt. Så långt från hur det känns nu.
Nu är det svartvitt. Lågt.
Tomt.
Grått.

Men färgerna kommer tillbaka till mina nervtrådar. Det vet jag.
Jag ser färgerna. Men känner dem inte.
De ger mig inte det gamla gladpirret längre.
Men så är ju livet. Med och utan pirr i perioder.
Just nu är det en ganska grå och allvarlig tid.
Med mammasaknad. I varje vrå.