Lite på sniskan.

Hos oss smyger julen sig in. Lite i taget. En stjärna här, en girlang där. Innan julafton är allt framme och vi har sakta men säkert vant in oss vid allt pynt. Egentligen borde man ta bort pyntet på samma sätt, sakta avvänja sig, men då är det verkligen pangbom totalrensning. Allt försvinner på samma gång och huset känns plötsligt alldeles tomt och luftigt.
Inte så dumt egentligen för efter jul och nyår passar det liksom att vara tom och luftig. Det blir plats för nytt.
Men ännu är vi i uppbyggarfasen. Pyntuppbyggarfasen. Gammelsoffan har pyntats med ett gammalt överkast med volang som jag haft i gömmorna.

Den får mig att tänka på Lotta på Bråkmakargatan. Det är nog det rödvita tyget, för hela den filmen går i rödvitt. Eller iallafall huset som Lotta bor i. Scenografin har temat rödvitt.
Om ni inte sett filmatiseringen av Lotta på Bråkmakargatan bör ni göra det. Mysigare finns nästan inte. Den har gått varm här så att jag nog kan alla repliker utantill.
När jag grävde fram det gamla överkastet fann jag även ett annat tyg som jag glömt bort. Det är ett favorittyg som jag faktiskt varit så rädd om att jag glömt bort det. Det är ju meningslöst att ha det som man tycker om inknösat i ett skåp istället för att använda det så jag bestämde mig för att sy en duk av det. Det var lite för kort för att räcka till vårt avlånga bord så jag kantade det med ett annat favorittyg. 

 Jag är så himla förtjust i de där skira svaga, blekta rosorna. Det här tyget loppisfyndade jag för många år sen så det var på tiden att det fick komma fram i ljuset.

Det blommar en del överallt har jag märkt. Börjar blommorna ta över prickarna i vårt hem?

Igår när jag kom hem fann jag Scottie P sittande på ett tveksamt ställe. Han satt och sjöng och lockade på de andra två som inte riktigt vågade sig dit. Scottie verkade tycka att det var ett utmärkt ställe med massor av sittplatser. Jag var inte så förtjust. Tänk om han väljer att flyga dit när vi har ljus tända?

Jag hoppas han har förstånd att se faran!

Annars hoppas jag att synen som mötte mig i morse inte är ett tecken på nåt sätt. Det bådar inte så gott isåfall... Allt faller?

Eller betyder det att jag borde bli ordentligt på sniskan?

Det ser inte klokt ut. And I like it!

Jag vet. Det ser inte klokt ut.
Men jag gillar det. Jag gillar känslan av att det måste åtgärdas.
Nu går Molly och kastar lystna blickar på vårt rum, som en gång var hennes så jag gör inget åt det, fast det ser galet ut.
Hon som längtade bort från sitt egendesignade rum med fyra olika väggar, en gul, en röd, en med träd, en med giraff. Nu vill hon tillbaka till de väggarna (efter att ha bott i två andra rum), och jag brukar ju inte vara så svårflörtad när det kommer till sånt, rumsbyten är en baggis, men av någon anledning har jag inte låtit startskottet gå. För många böcker att flytta tror jag, då vi har fem välfyllda bokhyllor i det rummet hon vill åt.

Förut när man tittade in i vårt sovrum såg man vår säng. Nu ser man två bokhyllor istället och lapptäcksväggen ser man från sängen nu istället för att ha den bakom huvudet.

 Det grå tyget var förut klämt mellan två bokhyllor och såg betydligt bättre ut. Jag har bara flyttat hyllorna utan att röra tyget och så har det blivit hängande. Men jag känner mig själv. Vips får jag energi att ta bort det och göra nåt åt det. För det ser ju inte klokt ut. (Fast jag gillar det. Just för att det inte ser klokt ut och ger mig känslan av att det måste förändras vilket är en skön känsla.)

 Jag skulle tycka att det var världens tråkigaste om jag visste att nu ska jag välja en inredning som ska hålla i resten av vårt liv. Att jag måste välja en tapet, en möblering, en stil som vi ska tycka om i all evighet. Nä, fy så trist. Jag har ju så mycket jag tycker om. Och jag tycker om förändring. Jag tycker om möbeldans. Det är min bästa gren. Oj vad jag bjuder upp till dans ofta med mina kära möbler.

Jag tror de trivs med det. Möblerna. För de tackar alltid ja och virvlar med glädje runt med mig.

Julskåp.

Barn tycker att december segar sig fram men som vuxen vet jag hur fel det är. December är ett X2000 som utan pardon svischar fram. Hur kunde det annars vara andra advent igår???

Helt utan planering (jag håller inte på med sånt, möjligen helt undermedvetet) hamnade röda skåpen i köket för någon vecka sen. Det passade ju helt enkelt utmärkt. Juligare färg finns väl inte. Om jag orkat hade jag målat väggen grön bara för att få det extra juligt. Men baxa skåp får räcka.

Sorry för min darriga hand. Orkade inte ta fram stativet.

Julgransvedermödor.

Idag passade vi på att knata ut till stugan över isen för att hämta hem årets julgran. Isen är tjock på de flesta ställen men där det är strömt är det öppet vatten så det är ändå lite läskigt att gå över. Pommac var med och han har ju inget vett alls utan springer kors och tvärs överallt så till slut kopplade jag honom för att slippa ropa mig hes. Mannen gick först med en ispik och ibland när han hackade svarade isen med ett dovt knak så att jag med min vilda fantasi hann se framför mig hur isen sprack sakta men metodiskt i långa sprickor så att vi plötsligt skulle stå på varsitt isflak och börja glida ifrån varann och till slut skulle mitt flak kanske hamna i Finland. Nu gick det alldeles utmärkt och vi kom ut på ön utan några som helst incidenter eller blessyrer. Lite kalla tår och tassar bara.  Vi (=Mannen) släpade hem tre granar. En liten, en större och en låg men bred som får stå ute.
När vi ska välja gran ser man tydligt våra skillnader. Mannen ser en tämligen kvickt, säger den blir bra och börjar såga. Fast han hinner inte såga förrän jag ser en annan, bättre, finare, och ännu en och ännu en och ännu en och jag hinner se tjugofem granar som är finare än varann innan jag bestämmer mig. Den måste vara grön, (många skiftar i gult), ha fin form och vara tillräckligt hög. Den perfekta granen finns därute om man bara letar. Så tänker jag.
Nu hittade vi tre fina.

 För mig kommer känslan av jul först då jag känner doften av barr. Jag är superallergisk mot att få granbarr på huden. Den blir blossande röd och det kliar så att jag blir tokig på kuppen. Men att SE granen och dofta på den går bra.

Filmtips! På teve. Ikväll.

Ikväll kommer det en bra film efter På Spåret. Ja, det var nåt annat mellan men då hinner man ju ta en kvällspromenad eller ett bad (guuuud om jag bara hade ett badkar är det precis vad jag skulle göra) eller kanske man hinner slumra en stund på soffan så att man orkar se den där filmen som håller på till strax före midnatt. Risken är väl annars att man somnar där i soffvärmen precis när den är som bäst som jag tyvärr ofta gör just på fredagskvällar om jag hamnar framför teven. Ni som har kids som ska i säng hinner dumpa dem där och sen sätter ni er i soffan och njuter. Kanal 1 kl 22. Du kommer att möta en mörk lång främling. Jag gillade den här filmen mycket även om det finns irriterande moment som det nästan alltid finns i Woody Allens filmer. (Fasiken vad hans gubbsjuka lyser igenom ofta-förlåt alla Woodyfans!)

Men det är ett filmtips. På teve. På en kanal (nästan) alla har. På en tid och en dag då de flesta kan stanna uppe och glo på film.

Mor och dotter.

Apropå på Spåret. Deras nya inredning passar väldigt bra in i vårt vardagsrum  just nu. Kollaba!

 

Medan Skavlan är HELT ute och cyklar. 

Balansnummer.

Efter ett navelskådariinlägg kommer nu ett intetsägande inlägg. Allt för balansen.

Loppisfyndade en av mina största läsupplevelser då jag var 12-13 år. Undrar om den håller än?

Inte bara adventsljusstakar. Fikabrödsvakter också!

Dubbelhyacint. Undrar om man kan önska sig något?

Pressglasglitter.

Adventskyss.

Visst renoveringsbehov.

Tisdagslyx.

Kickade igång sylusten och det bidde en naiv enhörning som sprängde vallen.

Tradition.

Skyltsöndagsspektakel. Tror renen längtade hem.

Röra för en del. Ordning för andra.

Triss.

Har jag ovanliga tankar eller helt vanliga tankar???

Hur många människor känner som jag, att de inte utnyttjar sin fulla potential?
Jag har så mycket jag VET att jag skulle göra så bra och där jag skulle komma såååå till min rätt. Jag kan mycket. Jag är BRA på mycket men jag känner att jag inte använder det.

Många får nog använda sina scills precis där de behövs. De kan varje dag gå och lägga sig med känslan av att de använt hela sin förmåga på bästa sätt.

Jag går nästan varje kväll och lägger mig med känslan av att inte ha utnyttjat min potential.
Är inte det förfärligt sorgligt?

Eller är det bara bortskämt och dumt att känna så?

Har alla människor såna här tankar eller är det bara några som går omkring och tror att de är nåt "mer" än vad de faktiskt är?

Jag är oerhört frustrerad över de här tankarna.

Ibland tänker jag att nä nu får jag för fan skärpa mig och sluta gå omkring och tro att jag egentligen har något stordåd framför mig när jag i själva verket aldrig kommer att komma längre än så här där jag är just nu. Outnyttjad. Potential. UTAN potential?

Jag tror jag måste komma till en slags vändpunkt där jag antingen tar mig vidare till den där världen jag tror finns där jag ska komma till min rätt eller inse att jag faktiskt inte bär på någon potential av det slaget jag tror. Finna mig i att det blir inte bättre än så här.


Och det är ju rätt bra som det är!!! Till och med VÄLDIGT bra.

 Varför går jag då och väntar på något större och bättre och viktigare liksom? Kommer jag alltid att göra det oavsett vad som händer?

Är det bara ett karaktärsdrag hos mig?

VAD är min potential?
Hur ska jag känna att jag utnyttjar den?
Hur ska jag känna att jag utför något som jag är nöjd med? Som motsvarar mina högre förväntningar.

Min man disputerar om några dagar. Flera års forskning ska nu redovisas och försvaras. Han utnyttjar verkligen sin potential.
Kanske kan man inte vara två i en familj med fyra barn som kan utnyttja hela sin potential?

Kanske är det så enkelt att jag hamnat i den klassiska "kvinnofällan". Jag avskyr det ordet! Det säger att det är en fälla att ha huvudansvaret för sina barn. Så har jag aldrig känt. Det har verkligen inte varit någon fälla. Däremot har det tagit oceaner av tid och kraft och energi. Så det kanske inte är så konstigt att jag inte kunnat utnyttja mina andra potentialer. (Om jag nu har några.)
Mammapotentialen har jag använt allt vad jag kan.

Men sånt räknas inte i dagens samhälle. Det är en fälla. Något dåligt.

 Fast det tycker inte jag! Jag ångrar inte alls att jag tagit så stort ansvar.
Min make har till exempel kunnat åka iväg och sitta och skriva i skärgården precis när han velat. No problem. Han har kunnat fokusera HELT och hållet på sin avhandling. Han har antagligen gjort det utan att ens reflektera över att det kanske inte alls hade varit möjligt om jag också fokuserat lika mycket på nåt annat som inte var familjen. 
Nu har jag inte gjort det, för den tiden har inte funnits. (Obs skrivet utan minsta bitterhet!)

Att jag inte utnyttjar min fulla potential (vad den nu är, om den nu finns) har kanske en logisk förklaring?
Eller är det bara undanflykter? Borde jag inte ha kunnat fokusera på fler saker?

Nu behöver inte någon komma med några feministiska slagord här. Jag är den förste att inse och erkänna att det inte varit särksilt jämställt i vår familj men det beror inte på att jag är kvinna och han är man och att vi tycker att det ska vara så. Det beror helt och hållet på medvetna val. Frivilliga val!

Jag är feminist och tycker att grundförutsättningarna ska vara exakt jämställda, men att varje familj ändå ska kunna göra som de vill. FÖRUTSÄTTNINGARNA ska vara lika, det ska inte finnas minsta  tvivel om den saken!

Men åter till MITT dilemma.
Hur ska jag komma dit att jag känner att jag utnyttjar min potential? Hur ska jag hitta vägen dit? Jag har irrat bort mig i en slags snårig skog så jag ser inte vägen! Jag har ingen plan och ingen aning och det är så oerhört frustrerande!!!

Och är det här en vanlig känsla eller bär jag på något unikt?

Jag har senaste tiden daglingen lyssnat på podcasten Värvet och medvetet bara valt intervjuer med kvinnor. Det är Amanda Ooms, Bea Schyffert, Klara Zimmergren, Anna Mannheimer, Lotta Lundgren, Bodil Malmsten och så vidare och så vidare. Alla är så kallade lyckade kvinnor som gör det de är bra på. Kvinnor som utnyttjar sin fulla potential. (Tror jag!) Kvinnor som inspirerar.
Och jag går där och lyssnar och känner mig outnyttjad. Som ett oöppnat paket kanske.

Gud vad svårt att erkänna egentligen! Det är ju jätteloosigt!!! Jättesorgligt och kanske helt galet att berätta öppet. Sånt ska man väl knipa käft om? Man ska väl helst känns sig lyckad och tillfreds? Fast jag tycker på nåt sätt om den här känslan av att jag har något som bubblar av lust att få göra något som jag är bra på fast jag inte vet riktigt VAD. Om ni fattar.

Så min potential är inte bara outnyttjad, den är även oupptäckt! Jag anar den långt långt in i mig, men jag hittar den inte.

Faskiken, det kanske är sorgligt ändå? Eller är det bra? Lyckligt?

Nu kommer kanske en del människor att känna sig överlägsna av att jag avslöjar mina svagheter. Men det spelar ingen roll. Mina svagheter står jag för. Det är en styrka att göra det.

Jag är inte svag. Jag är faktiskt väldigt stark. En av de starkaste jag vet. Ja, nästan som Pippi, så stark är jag och att jag går omkring och inte lyfter hästar fast jag faktiskt kan det är bara för att jag är så himla snäll.

Jag tror att jag måste börja ta för mig. Ingen kommer att ge mig den tid och den plats jag behöver. Jag måste TA den själv.

Men först måste jag komma på vad jag vill och vad jag kan. Jag måste hugga ner lite sly. Det har kommit så himla mycket rotskott och luftrötter att jag inte hittar moderplantan. Jag måste kanske rensa, ansa och plantera om innan det kan gro något som kan växa sig starkt...?

Det låter så lätt när jag tänker i plantväg. Men hur gör jag på riktigt?

Jag är mycket intresserad av att höra om det finns någon fler därute som irrar så här som jag, som tror att det finns en jultomte som har ett stort paket med överraskningar som han bara har glömt att lämna, och att han faktiskt en vacker dag ska hitta igen mig.

Eller är det så att jag aldrig blivit riktigt vuxen?
Tänker kanske några av er Men väx upp för fan! Det finns ingen jultomte!

Om vinterljus och annat skumt.

En del har det bra. Maken är i huvudstaden på konferens och ska bo på Skansen och njuta av miljön där. Eller han ser nog inte så mycket om jag känner honom rätt. I vår familj är det jag som ser och han som...eh...ja...inte ser. Han har inte de ögonen. Jag hade ju njutit av julglansen som Skansen förmodligen är insvept i. Nåväl, vad är väl sånt mot att få sova i sin egen säng och vakna till nytt avsnitt av julkalender med tända ljus och soffmys innan dagen kör igång. Det är vardagslyx som jag uppskattar!
Idag har solen lyst och ljuset från den låga vårsolen är magiskt så här i december. Guldskimrande och silvrigt på samma gång.

Jag försökte fånga det magiska ljuset med kameran men det lyckades inte alls lika bra som jag ville. Det är svårfångat det där magiska. Men jag fick uppleva det på riktigt och det är ju bäst även om jag helst vill visa alla andra också.
Himlarna den här årstiden har en tendens att glöda både när solen går upp och ner. I Kiruna där vi bodde i åtta år var himlarna nästan jämt så här vackra. Rosa moln var standard då solen aldrig går upp där kring julmånaden utan bara lyser liksom underifrån och ger himlen ett osannolikt vackert ljusspel.
Men nu är vi 35 mil söderut och får se det gula klotet lite mer men då bara ibland de vackra himlaspelen. Rättivist kan jag tycka.

Den allra vanligaste kommentaren vi som bor i norr får av okunniga eller fördomsfulla eller skojfriska (välj själv) sörlänningar är "Det går väl omkring renar på gatorna, va?"
Svar: Ja. Jämt. Har man tur får man se Tomten också för han bor ju i Nordpolen och det är ju i princip samma sak som Norrbotten.

Det är precis lika sant som att man alltid blir rånad och nedslagen om man åker tunnelbana i Stockholm och att alla i Göteborg är roliga och att alla skåningar är rasister. För att inte tala om hur snåla smålänningarna är. Och så är vi i norr ärliga. pålitliga och långsamma och vi säger inte så mycket mer än "tjuuuuu" när vi blir tillfrågade.
Jajjamän! Tjuuooouu! Så är det.

Första advent på fem minuter.

Försöker nu författa ett inlägg på tio minuter eftersom vi ska se Äkta människor om de minutrarna. Så här blir det inte några utläggningar. Bara några bilder på adventsfina fönster.

Iden med bomullstussar på snöre såg jag i somras på nätet någonstans och den idén har inte lämnat mig. Jag har längtat efter att få testa göra det sen dess. Fint va!
Idag har vi frusit tårna av oss genom att stå ute och sälja fikabröd. Hurv vad kallt det var.

 

Och visst var julkalendern BRA!!!! Längtar redan till nästa avsnitt! 

 

Det finns nog inget bättre än att ha 23 avsnitt kvar! 

(Och det här inlägget tog bara fem minuter. Tjoho.)