18 feb. 2014

Gissa temat.

Som jag sade i förra inlägget, det är stiltje här jämfört med tidigare. Jag vill skriva om sorg, ilska, ledsenhet, orättvisor, antirasism, feminism, om att tänka positivt och om vikten av att ha saker att längta till, men de skrivna orden vill inte komma till mig. Jag känner mig lite tom och innehållslös just nu. Dränerad.

Jag behöver påfyllning och jag söker mig febrilt till såna källor som fyller på.
Idag kan jag inte bjuda på annat än bilder. Inte ens några bra bilder. Men bättre än inget intalar jag mig. Annars kommer väl den här bloggen att skrumpna ihop mitt framför ögonen på mig och det vill jag verkligen inte för den har alltid varit till så stor glädje för mig.

Ni kan få gissa vad den gemensamma nämnaren i bilderna är.
Jättesvårt eller hur! (Ironi.)















11 kommentarer:

  1. Hej Gumman! Förstår att det ff känns jobbigt och segt. Det är inte lätt när ens älskade föräldrar lämnar en. Men jag vill att du skall veta att vi väntar på dig och glädjs med dig de dagar du orkar det du orkar här i bloggen.
    Min blogg har också legat o börjat o skrumpna ihop. Men vi kanske skall göra som Krimskramsan och utmana oss lite och försöka få upp ett litet inlägg om dagen. Ett litet bara med en bild eller så. Inga prestationskrav. Lite är bättre än inget?
    Jag är i alla fall glad åt dagens prickkavallkad.
    KRAM Jenny

    SvaraRadera
  2. Så gulligt av dig att ens orka tänka på bloggen.
    Så bra att du kan ana vad du behöver, att fylla på med.
    Gör det. Åsså skriv på din kammare och rita därtill.
    Bara för dig själv.
    Kramen

    SvaraRadera
  3. Har du gjort de två tavlorna själv? Den med elefanten och den med bassethunden ... Kan du inte förklara på nåt enkelt sätt hur du gjort dem. År fotot fastsytt? Syr du fast fotot först i så fall och sedan ... har du klistrat upp tyget på en kartongbit? Eller är de fastsydda på kartongen? Jag har sån lust att prova göra nåt liknande med bilder som jag har lagt undan, men jag kommer liksom inte igång ... bara velar ...

    Kul idé där med din bildserie och "Vad är den röda tråden?".
    //Annette

    SvaraRadera
  4. Hej! Vilken lyx att genom kameran få gå på upptäcksfärd i ditt hem!! Tack för alla fina bilder! Känner igen mig i tomhetskänslan du beskriver. Precis så var det för mig när min pappa hade dött. För det mesta gick det bra, men så ibland så kom det bara över en. Saknaden. Ibland en tanke att "det där, det skulle pappa ha kunnat svara på!", men så insikten att , "ja just ja, han finns ju inte mer".
    Min blogg är ute på mer en ökenvandring än lite torka och fast jag känner längtan att börja skriva igen så vill det sig inte riktigt. Hoppas du hittar lust att blogga igen! Kram till dig!

    SvaraRadera
  5. Vad fint att du trots det som hänt delar med dej av ditt härliga hem. Blir glad av alla prickarna. Ha det så bra du kan.

    SvaraRadera
  6. Sender varme tanker fra kaldt Telemark.

    Jeg har også begynt å blogge - endelig. Men jeg starter med ordene. Bilder har jeg ikke helt fått plassert enda. www.fruhageman.wordpress.com

    Klem fra Ellen

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Ellen! Vad roligt. Försökte kommentera på ditt inlägg men då krävde Wordpress lösenord av mig och nåt sånt minns jag inte så jag kunde inte publicera mina ord. Hoppas du ser det här istället. :)

      Radera
    2. Det må jeg prøve å finne ut av. Har flere som har kommentert, men som ikke er på wordpress.

      Er du på instagram, Persilja? Der heter jeg forklefeministen. I kveld er min forkleaksjon på tv-nyhetene på nrk - jeg er lørdagsgjest på dagsrevyen. Nesten komisk...

      Radera
  7. Persilja the Queen of dots, jag är ju också en älskare av prickar, man blir så glad av dem. Har ju t.o.m prickiga jobbskor :) / Kram C

    SvaraRadera
  8. Härligt med prickar! Det är ett riktigt glad mönster <3

    SV: Ja jag ser fram emot att få klart min egen te hyllvägg <3

    Hoppas att du får en fin helg gumman <3
    Kram
    Sanna

    SvaraRadera
  9. Fina, fina Persilja. Älskar din blogg. Den är så fin men nu när du har sorg så tycker jag den är ännu finare!!! Du beskriver så fint sorgen o hur det känns, har själv haft o mist så jag känner igen. Men snart snart skiner solen igen och din mamma tittar ner från himmelen o ler av stolthet. KRAM från Lena i Bankeryd

    SvaraRadera