12 jan. 2016

Nytt år.

Tänk om jag skulle återuppta mitt skrivande, den tanken har skimrat förbi i mitt huvud då och då på sista tiden. Det var så länge sen och jag saknar det. Någonstans försvann lättheten och glädjen i bloggandet efter massvis med år av skrivande som bara flödade. Jag blev med ens för allvarstyngd men nu känner jag plötsligt att en viss lätthet börjar komma tillbaka till mig så kanske går det att få till några inlägg det här året!
Jag började 2016 med ett städdille. Hoppas det är ett tecken! Jag kanske kommer att ha ett välstädat år! Inte för att det är något jag strävar efter eller ens tycker är viktigt men jag gillar verkligen att ha det fint omkring mig så om jag nu ska få ett år med lite mer städdille än vanligt tänker jag inte protestera!
I skolan går det bra. Jag kämpar på och klarar mig galant hela tiden. Med fyra barn, en hund, tre undulater, ett ständigt ostädat hus som ligger i en by utan bra bussförbindelser och en man som ofta reser i jobbet; jag tycker faktiskt att jag gör det bra. Fattar ni vad mycket tvätt, städning, handling, matlagning, socksortering, sopåtervinning, klädvikning, bortplockning, skjutsning och allt annat som jag inte kommer på just nu som tas från min pluggtid. Men jag fixar det. Heja mig! Faktiskt!
Såklart tycker jag pluggandet är skoj vilket ju hjälper till en hel del. Det är lite av en lyxtillvaro.

Jag har under året som gått blivit mer och mer besviken på hur många människor i vårt land agerar. Själviskheten är galet hög och det verkar som om snart sagt alla tycker att vårt land är för litet, för fattigt, för oorganiserat för att hjälpa människor i nöd. Samtidigt slår julhandeln som vanligt alla rekord, huspriserna rusar i höjden och här i norra Sveriges lilla huvudstad kan man få betala uppemot fem miljoner för en rätt normal villa. Massvis med folk köper ny telefon minst varje år, reser utomlands varje skollov, tatuerar sig, gör hårförlängningar, skaffar lösnaglar, köper skotrar, skidor, skönhetsoperationer, bleker tänder, byter kök, köper större teve, kastar ut halvnya soffor för att det finns ännu nyare och snyggare och så vidare och så vidare medan man är livrädd för att det ska komma så många flyktingar hit så att man ska behöva sänka sin standard. Tänk om vi för ett ögonblick skulle tänka oss för och se vad vi faktiskt har och tänka att det räcker kanske. Vi behöver inte öka vår välfärd mer nu. Vi kan först se till att alla i vårt land, nyanlända som bofasta sen generationer, har så det räcker. Alla borde ha ett varmt hem, mat för dagen, kläder på kroppen och få gå i skola och få läkarvård . Alla ska ha det bra på ett basplan. En lägsta standard. Sen när alla har det då och först då kan vi börja fundera på att förlänga våra hår, uppdatera elektronikparken och topprusta våra boenden. Jag har inget emot lösnaglar, vita tänder och nya mobiler. Inte heller flådiga hus eller semesterresor. Jag vill bara att vi ska känna efter lite. Inte bara titta på vad vi inte har, utan på allt som vi faktiskt har och uppskatta det och vara glada för att vi har det bra och lever i ett land med fred, demokrati och fungerande välfärd. Det är något vi borde vara alldeles lyriska över.
Visst finns det människor i vårt land som inte badar i överflöd och de ska naturligtvis inte drabbas och få det sämre när vi låter människor i nöd komma hit och ta del av vår välfärd. Jag är varken politiker eller ekonom men jag anar att det är ett slags systemfel som gör att många har det snuskigt bra och aldrig behöver göra uppoffringar medan det finns många som sitter fast i en tillvaro där det knappt går runt och än mindre se en ljusning.
När jag säger att jag är besviken på hur människor agerat den sista tiden måste jag ändå tillägga att jag är jätteglad för hur många andra reagerat också. Alla de som känt att det finns massor att göra som privatpersoner, som ställt upp och tagit emot flyktingar personligen och visat att Sverige är ett varmt och kärleksfullt land att komma till och att leva i.

Ja, det ser faktiskt ut som att jag lyckades klämma ur mig ett litet inlägg. Det känns ovant och lite läskigt. Jag hoppas att jag lyckas få ur mig några fler innan 2016 försvunnit. Ni tappra som gått in här trots stiltje; det här inlägget är till er! Tack för att ni då och då hört av er och undrat om jag ska komma tillbaka. Det är fint att vara efterfrågad. Bilderna är av usel kvalitet. Min vanliga kamera vägrar samarbeta med datorn och innan jag fixat det får jag hålla till godo med mobilens korniga foton.











17 kommentarer:

  1. Ååååh så glad jag blev att du skrivit igen!!!!! Och det var för att jag just googlade efter dig för att se om du håller hus någon annanstans och då liksom stod det att du skrivit ett inlägg för...tre dagar sedan...!!!
    Jag tycker verkligen att du ska ge dig själv en guldmedalj och klappa dig rejält på båda axlarna för att du klara dina studier galant trots att det finns "en del att göra". :)
    Och i allt övrigt håller jag med dig till 100 %. Jag är en del av RWS, Refugees Welcome Stockholm, vi samlades på centralen 8 september för att hjälpa de människor på flykt som började komma och vi har organiserat oss och uträttat ta-mej-tusan mirakel om-och-om-igen och vi är så glada för allt vi lyckats göra och för att vi står som en stark motkraft mot det snåla och illvilliga som finns i vårt samhälle, tyvärr.
    Okej, jag håller koll på din blogg och ser fram emot fler kloka ord från dig! Kram!!!

    SvaraRadera
  2. Underbart att höra din röst igen Maria Monika! :) Tänk jag har varit en del av RWL (Luleås motsvarighet) så vi har kanske mött samma människor-om de åkt norrut. Nu har behovet upphört här då gränserna snävats åt...! :(

    SvaraRadera
  3. Jag bara visste att du var engagerad där!!! Ja vi har hjälpt så gott som alla som kommit upp till dig. De flesta åkte Luleå - Haparanda. Vi har haft två stora avgångar,- 17.55 och 22.40 - då vi samlat ihop alla och sett till att de kommit på rätt plats, fått äta, tala med juridiskt ombud om de velat, medicinerat, plåstrat, spelat fotboll på centralen i rusning (jo, det går), kramat, lyssnat, gråtit och skrattat tillsammans. Och så tog vi naturligtvis emot dem på legendariska spår 19B här i sthlm när de kom med Malmö-tåget. Det vi upplevt och lärt oss/lär och det vi skapat är unikt, utvecklande och inte skådat i modern tid. Alla vi inom RWS/L m.fl. står för det jag tror på, precis som du! Kram och tack!

    SvaraRadera
  4. P.S. Måste fortsätta liite till... vi har haft transitboende, det omtalade Nobelberget i höstas, och alldeles nyligen ett annat tillfälligt boende för en grupp med familjer med småbarn som råkat väldigt illa ut. I morse skickade vi dem vidare till ett boende där de kommer att vara trygga. Vi har vår verksamhet igång fortfarande i bodar vid centralen, cityterminalen.
    Japp, det var lite om det. :)

    SvaraRadera
  5. Hit har de anlänt med förmiddagståget och då bjudits på varm soppa, smörgåsar, fått varma kläder, leksaker, hygienartiklar, blöjor osv och så har de fått blåsa såpbubblor. ;) Ja den generositet som funnits på dessa mottagningsställen runt om i Sverige är fantastisk! Det är en fin motvikt till all negativ uppmärksamhet som de eventuellt kommer att möta.

    SvaraRadera
  6. Det värmer i hjärtat! Ja det är den ankomsttiden hos er efter att de tagit 22.40-tåget från oss! Alldeles säkert har vi mött samma människor du & jag. Fin tanke!

    SvaraRadera
  7. Verkligen en fin tanke! Och lite roligt så här i efterhand. Vi har mötts i universum IGEN. Vi två har nåt som drar oss mot samma mittpunkt liksom. Vi kommer nog att mötas igen... Spännande att se i vilken form det DÅ blir. :D Kanske i yoga"luften". ;)

    SvaraRadera
  8. Hahahaa, jag är inne på samma tanke! Hade du "bara varit en bloggskrivare" för mig så ja..då hade jag inte kollat efter dig om och om igen! :)
    Yogaluften ja, tänk om..!
    Vi finns på mailen också ifall man skulle ta och fläta ihop något. Här eller där. Kram!

    SvaraRadera
  9. Där är du! Hurra! Med samma trevande bloggentusiasm som jag själv har numera. Men med samma besvikelse över världens kärlekslösa förhållande till medmänniskor! Jag följer dig trots bloggtorka, för när du väl skriver så blir det så bra! Välkommen tillbaka! :-D

    SvaraRadera
  10. Kul att ha dig tillbaka! Välkommen!

    SvaraRadera
  11. Åh jag håller med dig i precis allt, allt, allt.
    Jag vill flytta upp till dig och bo granne :-)

    SvaraRadera
  12. Hurra, välkommen tillbaka! Jag har saknat dig! Dessusom är du vädigt klok...
    Malou

    SvaraRadera
  13. Hej Pernilla, Du är en av de nominerade under mars månad för att framåt hösten kanske bli framröstad som Årets DIY blogg. Det är fina priser, kika gärna in på vår sajt och se nomineringstexten. http://www.trendrum.se/persiljas-hus. Kontakta mig på marknad@trendrum.se så skall jag skicka dig ett mail med mera information. Med vänlig hälsning Tina Seger Trendrum.se

    SvaraRadera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  15. Hej Pernilla,

    Du är en av de nominerade för att kanske bli vald till Årets Inredningsbloggare, med fina priser. Kontakta mig gärna så skall jag skicka dig ett mail med mera information. Med vänlig hälsning Tina Seger Trendrum.se marknad@trendrum.se

    SvaraRadera