Nyp mig liksom.

Vårens första kalas i växthuset har nu avklarats. Det där glashuset är verkligen en gudagåva. Det gör allting lite mysigare, lite gladare, lite tajtare. Det ligger en bit från huset så det känns lite som borta, det är lite trångt och mysigt när vi är många, det blir liksom avspänt och skönt därinne, och eftersom det är insnöat och utfruset under stor del av året så känns det alltid lite nytt och spännande på våren och så är det ju det där med allt ljus. Det är liksom livgivande!

Jag är mycket förtjust i min lilla glaskoja som ni hör. Och dessutom känns det som att det faktiskt är MITT ställe. Jag har erövrat och bott in mig i den där glasatollen. Tagit den i besittning liksom. Den är i samklang med vad och hur jag är. Om jag vore ett hus skulle jag nog vara lite som det här huset. Skruttigt, gammalt, nött, enkelt, atmosfäriskt och snällt. Såna är alla saker jag dragit dit också. Gamla överblivna saker. Nötta, småtrasiga, enkla. Inget lyx. Och ändå är det den största lyxen jag någonsin kunnat tänka mig. Det har nog inte funnits något jag önskat så hett tidigare som ett sånt här ställe. Och nu har jag det. Nyp mig liksom.