2 maj 2013

Bakom våra putsade fasader.

Tänk vad många människor som går omkring med en knut i magen. Kanske för att de känner sig oroliga över något, eller för att de tagit på sig något de känner att de egentligen inte orkar, kan eller vill. Tänk så många som går omkring och känner att de inte duger som de är. Som kanske klistrat på sig en roll som de inte alls passar för. Tänk vad många som vaknar och känner att det är tungt att stiga upp. Tänk så många människor som känner sig ensamma och osedda.
Samtidigt är världen fylld av människor av alla de slag. Ingen skulle behöva känna sig varken osedd, ensam eller tyngd av uppdrag de ska klara ensam. Vår värld är så konstig om man tänker efter. Eller rättare sagt, vi människor, är konstiga. Vi bygger upp murar och hinder mellan varann. Visar inte våra svagheter, spelar roller, visar upp fasader som är putsade och falska.

Varför?
Jo, för vi tror nog att om vi visar vem vi verkligen är, i all vår skröplighet så kommer ingen att tycka om oss. Kanske är vi rädda för att  bli hånade eller illa ansedda. Kanske är vi till och med rädda för att se oss själva i vitögat. Tänk om vi ser att vi inte lever upp till alla de drömmar vi bär på?

Vi borde kanske slita bort den där blanka fasaden och granska oss själva. Se oss precis så skruttiga och halvmesyriga som vi kanske är. Tänk om vi faktiskt ändå skulle tycka om oss och tänk om alla andra faktiskt då också skulle tycka om oss.

Vågar vi prova?




Världen är alldeles för konstig. Det är fasader som räknas. Det som är bakom murarna ska hållas dolt för insyn.
Jag är ofta den där oroliga, skruttiga människan som tycker att alla andra har så lyckade liv. Jag ser andras välputsade fasader och tror att det bara är bakom min som det finns oro, misslyckanden, ängslan och alla de andra känslorna som inte brukar släppas ut på vädring utanför de vackra fasaderna.
Samtidigt vet jag intellektuellt att det nog bakom den vackraste fasaden finns precis lika mycket svagheter som bakom min egen. Och jag vet nästan helt säkert att om vi bara förmådde riva alla dessa murar och väggar skulle världen vara mycket lättare att leva i för de allra flesta.
Kanske allra allra bäst skulle det vara för alla barn och ungdomar som inte har livserfarenheten att se igenom fasaderna.

Men vem vågar riva sin mur först? Det är ju läskigt!
 Kanske kan vi plocka ner en sten i taget? Några av oss iallafall?
Bakom stenen jag lyfter undan idag kan man skymta en olustig oro. Oro för ganska många saker. Mina tonåringar, min framtid, min ekonomi, mina förmågor,  ja det mesta som går att oroa sig för oroar mig idag. Det är en sån dag. Och jag trodde, innan jag tänkte efter, att jag var ensam om den här oron, tills jag började filosofera och inse att det nog vaknar människor med liknande oro lite varstans hela tiden. Och det är inget konstigt alls. Vi är människor med känslor, med tankar, med oro, med problem.  Det är visst det där som kallas livet. Det går upp och det går ner och det är precis som det ska vara.
Ingen av oss är lyckliga och orosfria hela tiden, hur putsade och vackra fasader vi än bygger upp, så varför lägga energi på fasader?
Det vore rätt skönt att bara ha ett enda stort flöde runt oss där allt släpptes fram både polerat och opolerat. Jag tror många axlar skulle sänkas då. Jag tror kärleken och förståelsen skulle flöda mycket rikligare.


8 kommentarer:

  1. Så skönt att läsa det där....jag känner mig ofta orolig och misslyckad/stressad för att jag inte hinner med att polera och göra allt som alla andra verkar hinna med. Speciellt när man läser bloggar där allt, de själva, barnen och deras hem är tip top. Jag vet att det inte är hela sitt liv de visar, de har säkert städat och fixat den del de visar på bild, deras barn är säkert skrikiga och smutsiga ibland. Och själv har de säkert en dålig dag emellanåt. Men de visar det inte. Trots att jag VET det så känns det som att de är så lyckade och lyckliga. Det kan vara både inspirerande och stressande.....skönt att du också ser och känner så. Kram!

    SvaraRadera
  2. Hej, superbra att du lägger in uppdateringarna på fb, så påminns jag om att kika in här:-). Det var rätt länge sedan nu, har varit en hektisk tid...jag måste bara hålla med dig. Jag oroar mig för mycket och funderar hit och dit...och tänker dessutom att alla verkar vara så "lättsamma" och inte tänka på jobbiga och tunga saker, men påminner mig själv om att så är det så klart inte, utan det är bara att det inte syns utåt. Själv är jag en väldigt öppen(kanske för öppen?) person, som delar med mig av mina tankar och visar oftast vad jag känner också. Jag har liksom inget skyddande skal, så det är både positivt och negativt ibland. Jag känner alla känslor väldigt starkt liksom...

    Detta blev lite rörigt, men egentligen ville jag säga att detta var ett bra och viktigt inlägg!
    Kramar från Åsa(hemmamamman med 4)

    SvaraRadera
  3. Vill du ha boktips? :-)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  4. Ja, det där med fasader är minsann ett helt långt kapitel det! Det är ju nog helt dumt det där med fasader gällande oro, för det har väl nästan varenda knopp ändå. Själv håller jag många fasader på olika ställen, men andra ställen så skiter jag fullständigt i. Det är dom där fasadlösa ställena som är rena oaserna för själen!

    SvaraRadera
  5. Jeg tror faktisk jeg er ganske dårlig på fasade-fronten. Jeg er litt sånn ubeskyttet ærlig. Det er ganske slitsomt (både for meg og andre), men jeg klarer ikke å spille et spill. Jeg har vel aldri klart å lære meg reglene...

    Ellen

    SvaraRadera
  6. Vilket skönt inlägg (till den kategorin hör i och för sig det mesta du skriver)!
    Har följt dig länge, men bara som anonym läsare. Vet inte om det är nya, mysiga bloggen eller bara detta inlägg med igenkännande guldkant som gjorde att jag ville kommentera idag. Men nu är det i alla fall gjort. Tack för mycken inspiration!

    SvaraRadera
  7. Malin: Ja men visst är det så att man alltid tror att andras barn har hela strumpor alla dagar medan man själv inte ens lyckas hitta två likadana. Typ. :) Jag tror de flesta känner så här och så spelar vi teater för varann...
    ÅSA: Jag är ju lite dålig på att komma ihåg det där med fejjan! :) Jag tror också det är både bra och dåligt det där med att inte ha ett skyddande skal. Kanske lever man lite mer levande men det kan ju också stjäla energi i den här världen där det inte är "bra" att vara hudlös.
    STINAGLAAS: Öh? Du menar om dessa frågor eller öht? Boktips är alltid välkommet! :)
    Ninette: Det var bra uttryckt, det finns ställen där man inte har fasader och det blir oaser! Sant!
    ELLEN: Nej de där reglerna kan vara väldans krångliga! :) Jag tror inte det är så jobbigt för andra? De gillar säkert din ärlighet!
    MY: Tack för fina ord och kommentarer gör mig alltid glad. Det är liksom det som för bloggen framåt. Utan kommentarer känns det lite som att jag skriver men ingen läser (trots att jag kan se besökarna i statistiken. Så TACK:)
    MY:

    SvaraRadera
  8. Så vacker text om livet och människan i all sin sårbarhet. Du tryckte på rätt punkter hela tiden, jag grät och kände i hela kroppen hur sann den är. / Monika

    SvaraRadera